Xoncha Nouri arbetar för Kurdistans regionala regering (KRG) i Erbil men skriver här i egenskap av privatperson.
För en månad sedan träffade företrädare från Kurdistans regionala regering (KRG) flertalet svenska ministrar för att bland annat diskutera stöd till KRG i kriget mot terroristorganisationen Daesh. KRG har, sedan Daesh ockuperade delar av södra Kurdistan (”norra Irak”) och Irak förra sommaren, fått humanitärt bistånd från Sverige. Under flera månader har de kurdiska myndigheterna och flera svenska politiker arbetat för att den svenska regeringen ska bistå med mer än finansiell hjälp. Efter många och långa månader av frustration hos kurder i diasporan såväl som i Kurdistan uttryckte Margot Wallström slutligen regeringens fulla stöd i kriget mot terrorismen och meddelade att en proposition med ett förslag till militärt stöd hade lämnats till riksdagen. Detta innebär i praktiken att Sverige kan komma att skicka ett dussintal militära rådgivare för att träna upp den kurdiska armén Peshmerga.
Även om detta naturligtvis välkomnas varmt så finns det mer som både kan och bör göras militärt, som att direkt förse KRG med vapen, ammunition samt skyddsutrustning såsom hjälmar, västar, minröjningsutrustning och bepansrade fordon likt många andra länder har gjort och planerar att göra. Dessutom skulle Sverige kunna ansluta till den amerikanskledda koalitionen genom att bistå med Gripenplan.
Trots restriktiva exportregler har Sverige i praktiken haft en lång historia av att sälja vapen till auktoritära stater, såsom Saudiarabien. Under åttiotalet exporterades dessutom minor med svenskt sprängmedel till Irak under diktatorn Saddam Hussein. Årligen dör uppemot 40 män, kvinnor och barn i de kurdiska provinserna av dessa sprängladdningar. I dagsläget har Daesh gjort många fler områden obebodda på grund av utplacerade landminor.
Om Sverige kan exportera vapen till diktaturer kan säkerligen krigs och försvarsmaterial med ett gott samvete exporteras till en av västvärldens få allierade i regionen och Mellanösterns enda reella motkraft till terrorismen på marken. Kurderna är det folk som betalar det högsta priset för att försvara allas mänskliga rättigheter. I ljuset av ovanstående faktorer borde det därför vara ett tämligen enkelt men självklart beslut för Sverige att militärt stötta KRG i kriget mot en av världens mest brutala terroristorganisationer. Såsom Kanadas ambassadör till Irak uttryckte det förra året: “We thank Kurdistan for fighting the ISIS militants on behalf of the world”, och underströk att det internationella samfundet har en moralisk förpliktelse att bistå KRG såväl humanitärt som militärt.
På andra sidan ”gränsen” har de kurdiska styrkorna YPJ/YPG i den kurdiska staden Kobani, tillsammans med utsända Peshmergatrupper från KRG samt understödda av amerikanskledda bombningar, på ett modigt och beundransvärt sätt motstått stadens fall i över 130 dagar. I slutet av januari i år kom nyheter om att Daesh har fördrivits från Kobani och att staden åter befinner sig under kurdisk kontroll. Fyra månader av heroiskt motstånd mot terroristerna visar att Daesh inte är omöjliga att besegra. Med ytterligare vapen och utrustning så kan terroristerna på sikt bekämpas. De kurdiska styrkorna behöver all hjälp som de kan få, oavsett om de befinner sig i Kobani, Shingal eller Kirkuk.
Samtidigt är ett starkare politiskt stöd till KRG av stor vikt. Kurdistans regionala regering jobbar för tillfället genom diplomatiska kanaler för att få de avskyvärda brotten mot minoriteterna i Kurdistan och Irak internationellt erkända som folkmord. Margot Wallström utlovade i mötet med den kurdiska delegationen för två veckor sedan att stötta KRG i detta arbete. Det är betryggande att se att den svenska regeringen står fast vid sina internationella, humanitära principer och det vore även önskvärt om Sverige därför aktivt tog det första initiativet för att få folkmordet på Yezidier, Assyrier och andra minoriteter erkända så snart som möjligt.
Dessutom är det hög tid att diskutera Sveriges ställning till ett potentiellt självständigt Kurdistan. Att Irak som suverän stat idag endast existerar på papperet är ett faktum som andra länder inte längre kan förneka. Förra månaden kom ett brittiskt parlamentariskt arbetslag ut med en längre rapport där Kurdistans framtid för första gången på allvar diskuterades. I denna åttonde rapport skrev den utrikespolitiska kommitteen bland annat: ”The future of Iraq as a nation state is in question as never before. Key to Iraq’s future will the policies and actions of the Kurdistan Regional Government (KRG)” [sic]. Vidare stod det: ”If the Kurdistan Region is to become independent, it should be with the consent of the rest of Iraq. But the UK and its international partners should stand ready to help ensure that any clear expression of will in favour of independence, and on reasonable terms, is accepted and respected.”
Över 100 000 svenskkurder väntar på att Sverige ska ansluta till ett sådant realistiskt och pragmatiskt förhållningssätt till ett framtida, självständigt Kurdistan. Det är inte en dag för tidigt.
