Av Abdirahman Hassan

När Leila Ali Elmi blev invald i riksdagen blev hon Sveriges första slöjbärande lagstiftare. Hon välkomnades därför genast av ett medialt drev där hela hennes politiska gärning misstänkliggjordes. Det var otänkbart att en kvinnlig muslimsk politiker av somaliskt ursprung på egen hand hade kunnat konstruera en framgångsrik personvalskampanj. I krönikorna hette det istället att det rörde sig om klanbaserade röster, islamism och hot mot demokratin.

I hela Europa fortsätter en bred islamofobisk och främlingsfientlig opinion växa fram. Den tar sig inte bara i uttryck hur diskursen kring muslimer utvecklas, men också i vilken riktning, och utifrån vilka perspektiv och intressen, man väljer att utforma politiska lösningar på problem som uppstår i samband med integrationen av nämnda grupp.

Få hade nog kunnat ana att en av vår tids största rättspolitiska utmaningar skulle vara i vilken mån slöjan kan förbjudas. Men när diskursen förskjuts följer politiken efter, och en bisarr samtid blir faktum. I dagsläget finns lagstiftning i sju EU-länder som på nationell nivå förbjuder heltäckande slöjor på allmän plats,  bland annat i Belgien, Danmark, Frankrike och Nederländerna. Motiveringarna brukar lyda att heltäckande slöjor är ett uttryck för kvinnoförtryck och islamism, och ett förbud blir därmed ett led i bekämpningen av detta. För de EU-länder som inte har infört ett uttryckligt förbud, gäller att arbetsgivare har en vidsträckt möjlighet att införa slöjförbud på arbetsplatser, även i fallet då slöjan inte är heltäckande. Det följer av en för alla medlemsstater bindande dom från EU-domstolen, där det i mars 2017 fastställdes att ett förbud mot religiösa symboler i arbetslivet inte är sådan diskriminering som i regel är otillåten. Trots den till synes neutrala termen “religiösa symboler” råder det ingen tvekan om vilken grupp det är som i huvudsak – om inte uteslutande – träffas av avgörandet.

This image has an empty alt attribute; its file name is eduPrint_scan_2018-11-12-16-34-50-2-630x1024.jpegDe olika varianterna av slöjförbud bör inte ses som isolerade. Tillsammans med dylika lagstiftningsåtgärder och politiska utspel målar de en allt tydligare bild av hur Europa valt att hantera en växande islamofobisk opinion. Integrationsfrågan är en av de viktigaste politiska frågorna i nästan samtliga EU-länder, och just vad gäller muslimer har  fokus varit olika sätt man kan förbjuda offentliga tecken på muslimskt liv. Bara i Sverige har debatten dominerats av förslag som förbud mot religiösa friskolor, förbud mot böneutrop, samt förbud mot nya moskéer och minoriteter. Den politiska viljan verkar vara att muslimer bara ska få vara muslimer i den mån de kan vara så utan att synas, höras, eller på annat sätt hävda sin existens.

Trenden är inte unik för Sverige. Snarare är det så att vi ligger jämförelsevis långt bak i händelseförloppet. Den som undrar hur problemformuleringen kan tänkas utvecklas behöver dock inte lyfta blicken längre än till våra grannar i syd för att se just hur gråmulen prognosen är. I våras föreslog den danska regeringen det så kallade “ghettopaketet,” ett paket av förslag på lagar som tillsammans ska bekämpa de “parallellsamhällen” som vuxit fram i Danmarks förorter. Dessa socialt utsatta områden – som alltså även på “kanslidanska” numera tituleras “ghetton” – bebos i stor utsträckning av invånare med ursprung i muslimska länder. Bland förslagen fanns att bosatta i dessa områden ska få sina socialbidrag halverade och bestraffas hårdare för kriminella gärningar. Ghettopaketet har kritiserats för att inte bara vara en spottloska i allt vad som heter rättsstat, men även för att i praktiken vara en punktmarkering mot muslimer.

Dessa statligt sanktionerade inskränkningar sker inte bara på det högsta politiska och rättsliga planet. I Schweiz nekades ett muslimskt par i Lausanne så sent som i augusti medborgarskap eftersom de inte skakade hand med det motsatta könet. Handskakningsdebatten har även förts flitigt i Sverige, och ledde bland annat till att den muslimske miljöpartisten Yasri Khan efter ett intensivt mediadrev fick avgå från samtliga uppdrag i partiet, eftersom han på grund av sin tro valde att buga inför kvinnor istället för att ta i hand. “Här i Sverige skakar vi hand”, som dåvarande statsministern Stefan Löfven kommenterade i total kulturell förvirring.

Just medborgarskapsfrågor är särskilt angelägen i sammanhanget. Medborgarskapstester är ett verktyg för att på ett överordnat plan kontrollera vilka som får vara en del av den nationella gemenskapen och identiteten. Att de även är ett utmärkt verktyg för att kontrollera den muslimska populationen i landet undgick inte flera tyska delstater, som innan medborgarskapsfrågorna i Tyskland federaliserades, införde tester som endast behövdes tas av muslimer. Resultatet blev en växande ansamling muslimer som stod under landets jurisdiktion men utan reell möjlighet att påverka den.

I sin oförmåga och/eller ovilja att handskas med problemen som uppstått i samband med integrationen av muslimer, har Europa istället valt att handskas med den alltjämt negativa opinionen. För dessa avsedda lösningar på problemen, de överväldigande förbuden, de tuffare tagen och den hårda retoriken, är inte av hänsyn till de socialt utsatta. Den förtryckta muslimska kvinnan blir inte mindre förtryckt av ett generellt slöjförbud, hon kan bara inte längre vistas utomhus eller arbeta. Inte heller erbjuds den unga man som riskerar att bli radikaliserad en väg in i samhället av att böneutrop förbjuds eller att offentliga samtal ställs in. Och på sidlinjen finns gemene muslimen, som av statens tafatta försök att sopa såväl problem som människa under mattan, ser sig berövad sin agens, sin existens och sina medel till självförverkligande och organisation. Mönstret är svårt att förneka. I Europa bekämpas inte islamism, våldsbejakande extremism, hederskultur eller antidemokratiska aktörer. I Europa bekämpas muslimer.

Illustratör: Merle Ecker

Related Posts