By Miriam Lind

Den senaste tiden har flera tidningsartiklar handlat om barn, som trots sin uttryckta rädsla återförenats med sina biologiska föräldrar som tidigare bedömts vara en fara för deras hälsa och utveckling – ja, till och med liv. Detta har gett upphov till en diskussion om vem som har rätt till föräldraskap – men även vem som bör bruka den rätten. Ändå, eftersom svensk lagstiftning strävar efter att återförena barn och föräldrar, tvingas barnen mot sin vilja in den otrygga miljö som är deras föräldrahem. Detta då lagen utgår från att det bästa för ett barn är att vara med sina biologiska föräldrar – något som inte alltid stämmer.   

Tidigare denna vår publicerade Dagens Nyheter det lika uppmärksammade som hjärtskärande reportaget om Lilla hjärtat. Artikeln redogör för det fall där en fyraårig flicka mister livet till följd av att både handläggare och tingsrätt prioriterar de biologiska föräldrarnas möjlighet till en andra chans, trots tidigare vanskötsel, framför fyraåringens välbefinnande. Detta resulterar i att att Lilla hjärtat efter tio månader hittas död hemma hos sina biologiska föräldrar. Den lilla flickan miste livet till följd av att hennes föräldrars önskan om återförening och självförverkligande ansågs vara viktigare än hennes rätt till en trygg uppväxt och sitt liv.

Det tragiska fallet med Lilla hjärtat återspeglar samhällets föräldrafokus och den utbredda idén om självförverkligande genom barn, när fokus i min mening istället borde vara på barnens rättigheter. Att skaffa barn är ingen rättighet, däremot har barn rättigheter – något som bör genomsyra vårt handlande i frågor som berör just barn. Med det sagt vill trots allt de allra flesta föräldrar sina barns bästa, men det betyder inte att det alltid blir rätt. Samhället måste därmed sätta gränser för det som föräldrar anser är barnets bästa. Dagens samhälle vittnar om flera exempel som tyder på att fler och tydligare åtgärder behövs: föräldrar som könsstympar sina döttrar; de föräldrar i Ystad som isolerade sina barn från skolan i nio år; den förälder som dömdes för att ha svultit sin ettåring med enbart veganmat. Alla dessa föräldrar vill antagligen sina barns bästa. Ändå går det fel – och då måste samhället ingripa. 

Det är 30 år sedan barnkonventionen författades, och sedan dess har det varit mycket ord och lite verkstad. FN:s barnrättskommitté riktade 2015 kritik mot Sveriges bristande förmåga att tillgodose barns rättigheter och barnets bästa i bland annat asyl- och socialtjänstärenden – något som fortgått trots det faktum att barnkonventionen den första januari i år blev en del av den svenska lagstiftningen. Detta innebär att barns bästa ska beaktas i alla beslut som berör barn, och att alla barn ska ha rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Det gäller nu att vi visar att vi menar allvar när det kommer till barns rättigheter i det svenska samhället och att dessa rättigheter införlivas i praktiken. Låt barnkonventionen bli mer än fina ord på ett papper. Alla barn förtjänar en trygg uppväxt – även i Sverige.

Illustration: Gabriella Borg Bruchfeld

Miriam Lind is a political science student, who is at the moment taking French. When not reading Bonjour Tristesse, she likes to take care of plants which are slowly outgrowing her dorm. Nowadays you can always count on seeing her hang around in Uffice, but before social distancing Kalmar’s indie club was a favorite of hers.

Related Posts