Putin griper efter halmstrån för att upprätthålla den ryska självbilden

///
5 mins read

Av Jonas Nilsson

Ni lever i ett fascistiskt land, i Fjärde riket, som redan helt öppet bedriver en fascistisk politik med koncentrationsläger och tortyr i det egna landet och startar ett aggressivt, fascistiskt angreppskrig mot ett främmande territorium, ni bär foton av era ockupantförfäder, den röda fascismens soldater, samtidigt som ni ropar: Vi besegrade facismen!” 

Detta lätt raljanta citat kommer ur “Rysslands förlorade seger” av Arkadij Babtjenko, en rysk dissident och systemkritiker. Babtjenko stred på rysk sida under tjetjenienkrigen, vilka han skrev kritisk om senare och tvingades till slut i exil. Babtjenkon belyser det paradoxala i den ryska självbilden då man i Ryssland anser sig vara fascismens fiende samtidigt som man bedriver en extremt repressiv inhemsk politik med fängslande och förföljande av oliktänkande, kväsande av fri media och ett aggressivt, olagligt krig i Ukraina. Vid invasionen av Ukraina 2022 menade den ryska ledningen att den sittande Ukrainska regimen var nazister som bland annat skulle ha bedrivit ett systematiskt förtryck av den ryska minoriteten i landet. Illustrativt över hur lite substans dessa anklagelser har: den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky är själv av judisk börd. Här uppstår frågan, varför dessa befängda anklagelser, och i vad bottnar dem? Det finns visserligen en historisk bakgrund, och är därför inte endast en diktaturs godtycke. 

Ursprunget till den ryska självbilden som besegrare av fascismen återfinns i andra världskriget (i Ryssland kallat “det stora fosterländska kriget”), i vilket den sovjetiska krigsinsatsen utan tvekan bidrog till att besegra Nazityskland. Trots att Sovjetunionen de facto bidrog till krigets utgång och de allierades seger så ter det sig relativt orimligt att tala om detta förlopp i alltför rosenskimrande termer. Såsom Babtjenko hävdar: ett fascistiskt land blev besegrat av ett annat, om inte explicit fascistiskt i ideologin, åtminstone ett auktoritärt och mycket totalitärt land. Utöver det moraliskt tveksamma i den sovjetiska ockupationen av Östeuropa så hade man också en aktiv del i att starta kriget. Genom Molotov-Ribbentrop-pakten och invasionen av Polen tillsammans med Nazityskland föranledde man andra världskriget. Det kan tyckas som att detta är ett ganska okontroversiellt uppsparkande av redan öppna dörrar. Vad som däremot är intressant är hur denna idé om den sovjetiska staten utvecklas över tid. Segern i andra världskriget kom att utgöra en enande kraft i Sovjetunionen och så även i fortsättningen. 

Mycket av den koherenta världsbild som fanns på plats i Sovjetunionen sattes på spel vid landets kollaps. Utöver den ekonomiska och politiska osäkerheten slog en existentiell såväl som idémässig osäkerhet rot. Även om Sovjetunionen hade varit ett repressivt och kväsande system erbjöds icke desto mindre trygghet och en tydlig vision om framtiden till den egna befolkningen. När det hela kollapsade öppnades Pandoras ask. En uppsjö av minst sagt förvirrade tankar dök upp, däribland Alexandr Dugins neofascistiska tankar om hur det ryska folket utgör en särskild särart, att man är överlägsen, unik och bör härska över världen. Vidare menar han att yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är västerländskt påfund som inte fungerar i Ryssland och därför aktivt måste bekämpas. Parallellt med någon sorts idémässig urspårning insåg den demokratiskt valde presidenten Boris Jeltsin det prekära i situationen.

Något var tvunget att göras, och därför utsåg Jeltsin en kommission vilken skulle formulera en ny vision för Ryssland, detta för att skänka det ryska folket framtidshopp. Man började ifrågasätta det egna arvet från andra världskriget, exempelvis lade man mindre emfas på de årliga segerdagsparaderna. Tyvärr måste det sägas att resultatet av 90-talet inte var segern för ett mer medvetet Ryssland med en klar framtidsvision. Jeltsins kommission bar ingen frukt och Dugins neofascism överlevde 90-talet in i 2000-talet. Och centralt: det ryska folket hade inget intresse i att överge arvet från det stora fosterländska kriget, här fanns nämligen något beständigt och stolt att ta fasta på mitt i all osäkerhet och kaos. 

90-talets förvirring och riktningslöshet förbyttes mot Vladimir Putins hårdföra och fasta styre. Denne sågs och ses fortsatt av många ryssar som ledaren som lyckades erbjuda ryssarna trygghet och stabilitet. Samtidigt började man återigen lägga större emfas på segern i andra världskriget samt stödja fascister som Dugin. Vidare lämnade man 90-talets besvärliga problematiserande och ifrågasättande av det ärorika förflutna. I Putins Ryssland har man kommit att omfamna arvet från andra världskriget med överdådiga och militarististiska segerdagsparader på röda torget. Man har i princip gjort det olagligt och straffbart med upp till 5 års fängelse att på något sätt problematisera Sovjetunionens deltagande i andra världskriget. Vidare har en kontrafaktisk mytbildning även tagit vid då man bland annat underblåser idén om att Polen skulle ha startat kriget. En tanke med tragikomiska kopplingar till samtiden: Ukraina ses som de farliga fascisterna som startade kriget 2022, inte det ärorika Ryssland. 

Putin – regimen har alltså skänkt ett mått av existentiell stabilitet till den egna befolkningen såväl som en begreppsapparat för att rättfärdiga en aggressiv utrikespolitik. Dock har Kreml ingen önskan om att befolkningen skall vara mer engagerad i det politiska utöver att man blint accepterar statens minsta nyck och önskningar. Ett förhållningssätt som har fungerat väl i mindre och mer begränsade konflikter som inte kräver en samhällelig mobilisering, som Rysslands invasion av Georgien 2008. Inför det industriella kriget i Ukraina däremot uppstår problem, kriget kräver stora mängder soldater, men samtidigt som befolkningen inte opponerar sig mot statens förehavanden så är man heller inte särskilt intresserad av att låta sig rekryteras. Om vanliga Moskvabor har präglats av en likgiltighet inför konflikten förbyttes den snarare i panik när den partiella mobiliseringen utlystes, och hundratusentals flydde landet.

Bristen på motivation bland vanliga ryssar till att delta i kriget kan ses i den ryska statens ganska desperata rekryteringskampanjer, man utlovar gratis ved, däckbyten och medicinska undersökningar till den som ansluter sig frivilligt till armén. Dessutom har man lanserat massiva rekryteringskampanjer via media, där man bland annat ofta uppmanar till de ryska männens maskulinitet a lá Andrew Tate. Alltså, Ryssland har visserligen stabiliserats sedan 90-talet men någon större samhällelig uppslutning som får människor att gladeligen gå in i kriget verkar det inte vara tal om. Därför griper Kreml efter de halmstrån man har, höjda löner, gratis ved med mera och samtidigt genom utmålandet av Ukrainarna som fascister griper men efter en av få enande berättelser, det stora patriotiska kriget. Det hela måste ses som symptomatiskt på den bristande enheten i det ryska samhället, i vilken det paradoxala arvet från andra världskriget är en av få fasta hållpunkter.

Av: Jonas Nilsson

Bild: Dimitro Sevastopol

Previous Story

Mittens rike då och … nu också? En historisk resumé av Kinas inflytande

Next Story

Reconstructing History, or Returning to it?