Av Karin Kristensson

I Sverige har kvinnor rätt till abort fram till den artonde graviditetsveckan. Av de europeiska länderna är det endast Malta (och Vatikanstaten) som helt förbjuder abort, men Polen och Irland har bland de mest restriktiva lagstiftningarna i världen. Försvarare av aborträtten tenderar att kalla sig själva “pro choice”, med anspelning på den amerikanska rörelsen med samma namn. Rörelsen har två miljoner medlemmar, och lyfter policyförslag ämnade att underlätta kvinnors valfrihet genom fri abort och allmän tillgång till preventivmedel. Var pro choice-rörelsen står i frågan om könsselektiv abort – att avsluta graviditeten om barnet inte är av det önskade könet – framkommer inte av deras hemsida.

Kina och Indien är förknippade med begreppet överbefolkning, ett i sig omstritt begrepp. Enligt sociologen Zygmunt Bauman, exempelvis, är problemet inte att det finns för många människor i utvecklingsländer, utan att den rika andelen av jordens befolkning tömmer planeten på resurser och placerar skulden på den fattiga delen av världen. Nederländerna är mer tätbefolkat än Indien, men genom att kalla Indien överbefolkat beskrivs människorna där som överflödiga.

Bland annat som ett resultat av försök att hindra befolkningsökningen, är abort lagligt i både Indien och Kina. Istället står den sneda fördelningen av nyfödda pojkar respektive flickor högt på listan över problem att åtgärdas – i just dessa länder är den faktiskt snedast i världen. Flickor väljs bort. Intuitivt låter detta negativt för de flesta. Det känns osannolikt att två miljoner amerikaner skulle ställa sig bakom en slogan i stil med “pro choosing boys over girls”. I Kina såväl som i Indien har statliga strategier utvecklats för att motverka könsselektiv abort.

Men det är något som skaver. Politiska beslut om frågor som befolkningsmängd och abort faller under kategorin biopolitik. Vad betyder det, egentligen? Begreppet innefattar ingripanden, ofta med hjälp av ny teknologi, som på olika sätt används för att utöva social och politisk makt över liv, eller med andra ord, över biologi. En snedfördelning av nyfödda pojkar och flickor ses som ett problem på befolkningsnivå, men åtgärderna involverar (kvinnliga) kroppar. Pro choice-rörelsen är överens om att en begränsning av aborträtten hämmar kvinnors självbestämmande. Borde inte detsamma gälla för statligt ingripande mot könsselektiv abort? Statistiken visar att kvinnor faktiskt väljer att behålla pojkar framför flickor. Att tvinga dem till något annat vore att utöva kontroll över deras kroppar.

Ovanstående resonemang håller bara om beslutet att abortera flickfoster är ett fritt val. Lisa Eklund och Navtej Purewal har utrett frågan i “The bio-politics of population control and sex-selective abortion in China and India”, och menar att reproduktivt beteende har komplexa kulturella och ekonomiska rötter. Vi är väl alltid slavar under de rådande normerna? Det tycks vara så att hela nationer föredrar pojkar framför flickor. Eklund och Purewal menar att försöken i Indien och Kina att göra könsselektiv abort olagligt bara har förstärkt denna allmänt spridda preferens för söner. Genom att spela på traditionella könsroller har regeringarna placerat ytterligare skam på kvinnor som tvingas till valet att genomgå aborten – ett val som inte är fritt, enligt författarna. Pressen att föda söner grundar sig ofta i att en familj rent ekonomiskt inte har råd med enbart döttrar.  Biopolitiken från statens håll adderar till den pressen. Särskilt då kampanjer initierade i båda staterna har använt sig av en “rädda flickobarnet”-retorik och benämnt könsselektiv abort som female feticide, vilket ytterligare skambelägger de blivande mödrarna. I kampen mot könsselektiv abort har även ingått att göra vissa tekniska hjälpmedel mer svårtillgängliga, och på så sätt har kvinnors rätt till en trygg abort begränsats.

Kriminalisering av könsselektiv abort är alltså ett hot mot kvinnors reproduktiva hälsa, om man lyssnar på Purewal och Eklund, och lär dessutom göra kvinnors redan begränsade valmöjligheter mindre. Idén att Indien lider av överbefolkning har fått den indiska regeringen att lägga resurser på familjeplanering, bland annat som svar på press från biståndsgivare i väst. Fokus för de nationella kampanjerna har inte legat på kvinnornas frihet och hälsa, utan har varit paternalistisk i sin framtoning och syftat till att använda kvinnors fertilitet och reproduktiva val som ett medel för förändring i samhället. Biopolitik handlar, enligt filosofen Foucaults definition, om att fatta politiska beslut om sådant som inte faller inom ramen för politik. I fallet könsselektiv abort, och populationsfrågan i stort, tycks just kvinnors kroppar ständigt bli måltavlor för biopolitiksa åtgärder.

Betyder det att en feminist, en försvarare av kvinnans rätt till sin egen kropp, bör vara “pro sex-selective abortions”? Det är givetvis komplicerat. Trots att kampanjer som fokuserar på att skydda det ofödda flickobarnet och placerar skam på mamman är kontraproduktiva när det gäller kvinnlig frigörelse, kommer samhället aldrig sluta föredra pojkar och män om det inte får födas några flickor. Kinas regering anser att det fallande antalet nyfödda flickor är ett hot mot landets utveckling. Säga vad man vill om deras metoder för att jämna ut siffrorna – de har förmodligen rätt i sak. Följer man Eklunds och Purewals sätt att resonera är dock all typ av biopolitik fel väg att gå. Feminister och pro choice-aktivister bör kunna hålla med om att staten aldrig bör lägga sig i befolkningens kroppar, särskilt inte då det alltid verkar handla om just kvinnliga kroppar. Det är de underliggande samhälleliga strukturerna som måste angripas.

Hur snabbt kan ett land åstadkomma de kulturella och ekonomiska förändringar som gör det lika lätt, ekonomiskt såväl som kulturellt, att uppfostra döttrar som söner? De flesta skulle nog svara: inte särskilt snabbt alls. Det handlar om att ändra en hel samhällsstruktur där män snarare än kvinnor är arvtagare och förvärvsarbetare. Indien har försökt med strategin att erbjuda ekonomisk ersättning till familjer med döttrar. Tanken är att det ska lätta på oron över hur flickorna ska försörja sig själva och sina åldrande föräldrar, och innebära att fler flickor faktiskt föds. Eklund och Purewal menar att denna strategi bara har understrukit synen på flickor som en ekonomisk börda, och låter kvinnor sälja ett löfte om att inte genomgå könsselektiv abort. Strategin har alltså inte gjort något för att rubba exempelvis äktenskapets ojämna dynamik, som tenderar att kosta flickans familj mer pengar. Kanske har de rätt, men något måste väl göras? Och när det kommer till biopolitik är väl morot är bättre än piska?

Innebär att vara pro choice att man är för alla typer av fria val, oavsett hur färgade de än är av normer som är patriarkala eller på något annat sätt bibehåller en ojämn maktfördelning i samhället? Som kvinna i Sverige kan jag försvara min rätt till abort genom att hävda att det enbart är mitt val. Att hävda att en kvinna i Indien eller Kina inte kan göra samma sak är dock att beröva henne hennes aktörskap och porträttera henne som en slav under strukturen. Är Indien inte bara överbefolkat, utan även överbefolkat av försvarslösa underutvecklade kvinnor? Knappast. Frågan om könsselektiv abort ringar in just denna problematik. Kvinnor måste få vara aktörer och styra sina egna liv, men när har staten rätt att lägga sig i kvinnors reproduktiva beslut för att hindra en oönskad samhällsutveckling? När kan ett val egentligen klassas som fritt, och är det alltid fel att göra politik av liv och död?

Karin Kristensson studies political science with a hope of somehow being able to use that degree to fulfill her dream of writing for a living. She’s a literature lover, has two book related tattoos, and her beverage of choice is (almost) always red wine. In her spare time she enjoys playing Trivial Pursuit, petting every cat she meets and sleeping late in the morning.

Illustration: Ellen Storgård

Related Posts