Av Loviisa Mantovaara

Signalen spred sig som en löpeld, och budskapet var glasklart. Fara. Något främmande hade upptäckts. De vita blodkropparna nåddes av budskapet inom några sekunder. Angriparna hade skoningslöst tagit sig förbi alla yttre försvarsbarriärer utan att uppvisa några tecken på att försvagas. Att det dessutom var lungorna som drabbats förvärrade situationen drastiskt. Skulle andningen påverkas kunde hela kroppen ställas inför ett nödläge som den aldrig utsatts för förut. De vita blodkropparna var väl medvetna om att detta innebar att läget var akut. Förvaret som just nu befann sig i lungorna var uppenbarligen inte tillräckligt för att motstå attacken, och deras enda chans att bekämpa angriparna var att få förstärkning.

Men vi är i mjälten, inte lungorna, konstaterade de vita blodkropparna. Inte vårt område, inte vårt ansvar. Insikten om att de hade förmågan att bekämpa attacken gav dem ett styng av samvetskval, men det sveptes snabbt bort av det faktum att inga andra vita blodkroppar i närliggande område hade reagerat på attacken. Varför skulle de rycka ut till undsättning om inga andra gjorde det? Dessutom har lungorna haft otroligt stark framgång på sistone. En konkurrent mindre stärker vår ställning. Tanken på den krigsplats som lungorna just nu utgjorde – och den smärta som det innebär för de drabbade cellerna – bleknade hastigt bort. De vita blodkropparna fortsatte obekymrat som om ingenting hade hänt, trygga i vetskapen om att deras territorium var oberört, starkt och självständigt. Vilken fantastisk tillvaro det innebar att inte vara beroende av en större helhet för att överleva.  

Det är inte svårt att förstå att vi inte hade överlevt länge om vårt immunförsvar reagerat på det här sättet när det utsattes för hot. För oss låter det självklart att det vore en ohållbar strategi för komponenterna i ett så sammansvetsat helhetsystem som en kropp att enbart agera utefter sina egna intressen. 

Idag står vi inför ett av våra största utmaningar hittills: klimatförändringarna. Inte nog med att detta är ett globalt hot mot mänskligheten, det är även ett hot mot såväl icke-mänskligt liv på jorden som för kommande generationer.  På grund av klimatförändringarnas multidisciplinära natur, globala omfattning och tendens att bara synliggöras när vi lider av dess konsekvenser kategoriseras det som ”wicked” problematik. Denna typ av problematik karaktäriseras av att de är oerhört komplexa, vilket ofta innebär att det krävs omfattande samarbeten och ett genomgripande helhetstänk för att kunna hantera dem. För att ha någon chans att motverka förändringar av klimatet krävs det att vi agerar utefter det faktum att vi är en del av en världsomfattande enhet, och tar ett gemensamt ansvar för att skapa en hållbar utveckling för allt liv på jorden. Man skulle ju vilja tro att detta borde vara en lätt match för oss – vi har väl tillräcklig intellektuell förmåga för att hantera detta hot på ett klokare sätt än immunförsvaret i inledningen? Det är sorgligt att inse att vi inte verkar använda denna förmåga till att lösa den kris vi står inför, utan till att aktivt förtränga att våra liv faktiskt hänger på vår världs överlevnad. 

Vi möts ständigt av alarmerande rapporter om hur maten vi äter bidrar till skogsskövling som utplånar hela ekosystem. Vi är väl medvetna om att tröjan vi klickar hem på nätet förmodligen tillverkats med ohållbara metoder av någon som fått arbeta under orimliga arbetsförhållanden. Trots detta agerar vi gång på gång som om vi vore blinda inför denna medvetenhet. Den obekväma insikten om hur vi påverkar klimatet blir en skugga bakom synen på oss själva som ömtåliga enheter i en värld där det viktigaste är att säkra sin ställning gentemot andra. På såväl nationell som internationell nivå gör detta att den globala medvetenheten gång på gång utnyttjas för att skapa konkurrens istället för att fungera som en grogrund för samarbete och empati.  ”Vi tänker inte sänka våra koldioxidutsläpp om inte Kina sänker dem ännu mera”, gormar USA. ”Jag tänker inte sluta flyga om grannen får semestra i Thailand”, konstaterar vi. Vetskapen och kunskapen om andra människor används inte för att sätta oss in i deras livssituation, utan för att med alla medel se till så att vår situation är bättre än deras. I och med vår strävan att förstora vår plats i världen, förminskar vi oss till något som enbart har ett värde i att vara ”bättre” än någon annan. Detta gör även att vi förlorar det viktiga, världsomspännande verklighetsperspektiv som krävs för att kunna möta de globala utmaningar vi ställs inför idag. 

Självklart är vi inte ovetande om betydelsen av att skapa en hållbar utveckling, och de flesta tycker förmodligen att det är något att sträva efter – men för vilka? Den snäva verklighetssyn som vi bekräftar med vårt beteende innebär att vi blundar för klimatförändringarna så länge de inte drabbar oss själva. Detta gör att vi varken inkluderar de människor eller den natur som redan idag drabbas av klimatförändringarna inom vår vision av en hållbar utveckling. Redan nu finns det klimatflyktingar som inte längre har någonstans att leva och hela samhällen som drabbas av klimatrelaterade sjukdomar och föroreningar.  Även vår natur håller på att skadas oåterkalleligt. Hela hav dör av övergödning och djurarter försvinner i rasande takt. Än så länge kan vi inbilla oss att vi är oberoende av vår omvärld – att den enda natur vi behöver är de träd vi ser utanför fönstret och att det inte kommer påverka oss att andra människor dukar under för klimatförändringarna. Förr eller senare kommer dock även vi märka av konsekvenserna av de skador som drabbar andra delar av världen. Den utmaning det innebär att vända utvecklingen åt rätt håll vid det skedet är en skrämmande tanke. 

Aldrig tidigare har vi haft förutsättningar för att samarbeta och lösa världsomspännande problem som detta. Tack vare globaliseringen och vetenskapliga framsteg är vi idag medvetna om vår omvärld i en utsträckning som tidigare generationer inte ens kunnat drömma om.  Tänk vad vi skulle kunna uträtta om vi använde denna medvetenhet till att förstå hur fantastiskt det är att vara en del av något så enormt och mäktigt som mänskligheten – och hela vår planet – är. En hållbar utveckling är inte hållbar om den inte inkluderar alla, och det finns fortfarande tid för oss att hinna inse detta innan det är för sent. Vi kan lära oss mycket av vår kropp, vårt självgående system av miljontals olika komponenter som samarbetar, kommunicerar och verkar som en helhet.  Om vi gör det har livet på jorden förutsättningar att bli långt och lyckligt.

Illustration: Sonia Engström

Loviisa Mantovaara cares deeply about nature and environmental issues. After finishing her Master’s in Environmental Communication & Management, she hopes to work within communication as a “bridge” between science and the public. She consists to 99% of coffee, and would rather spend her night watching Planet Earth with ten cats in her lap than go out clubbing. Skills include being painfully late and eating too much chocolate at one go.

Related Posts