By Fredrik Thorslund
Ett halvsekel med den svenska narkotikastrafflagen
1968 – ett år efter det att Jimi Hendrix slagit igenom med gräsrökarhymnen “Purple Haze” och Beatles släppt den suggestiva psykrocksballaden “Lucy in the Sky with Diamonds” – träder den första svenska narkotikastrafflagen i kraft.
Under 1960-talet har narkotikamissbruk för första gången kommit att bli ett allvarligt samhällsproblem i Sverige och den nya lagen kommer som ett brev på posten. Narkotikastrafflagen innehåller straffbestämmelser kring “olovlig befattning med narkotika”, som kan medföra böter eller högst fyra års fängelse. Eget bruk av narkotika omfattas inte av kriminaliseringen, vilket ligger i linje med den rådande inställningen att samhällets insatser ska bestå i att hjälpa och bota, men inte straffa den som fastnat i missbruket.
Från den första narkotikastrafflagens ikraftträdande och fram till 1993 genomgår lagen åtta reformer – alla i skärpande riktning. Straffsatserna görs successivt hårdare, det kriminaliserade området utvidgas och polisen ges som följd av detta större möjligheter att genomföra tvångsmässiga blod- och urinprover, kroppsvisitationer och frihetsberövanden. Två omfattande lagändringar träder i kraft 1988 och 1993, innebärandes bland annat att också eget bruk av narkotika blir straffbart. Det legala frikortet för vårdsökande narkomaner – som tidigare bakats in i lagen som en säkerhetsventil för att motverka att verkligt vårdbehövande missbrukare avskräcks från att söka hjälp – avskaffas, knappt fem år efter instiftandet.
Också bilden av narkomanen verkar ha genomgått en förändring. Det tonläge som präglat 1968 års lagförarbeten, där narkomanen framställts som ett nödställt vårdssubjekt, överskuggas i 1993 års riksdagsproposition av en ny, hårdare underton. Lagstiftaren uttrycker sig nu i termer av att ta avstånd från och markera mot den enskilde missbrukaren, och man konstaterar att de nya skärpningarna ska ses “som ett uttryck för att lagstiftaren ser allvarligt även på de narkotikabrott som begås i missbrukarledet”. Har vi någonsin haft en motsvarighet till Nixons war on drugs så har det skett i det tysta, i samband med 1993-reformen av narkotikastrafflagen.
Resultatet av det senaste halvseklets åtstramade syn på narkotika är en lagstiftning som, i svenska mått mätt, sticker ut i sin skärpa. Idag är i stort sett all tänkbar befattning med narkotika straffbelagd och straffskalorna för ett narkotikabrott av normalgraden sträcker sig numera över straffskalorna för bland annat misshandel, vållande till annans död, och sexuellt tvång. Grövre narkotikabrott kan i sin tur medföra längre fängelsestraff än exempelvis grov misshandel, våldtäkt och vissa mindre grova terrorbrott. Till det kommer att narkotikabrottet, genom en parallell utveckling i domstolspraxis, har kommit att räknas till den sällsamma skara brott som rent kategoriskt anses vara så pass samhällsvidriga att de regelmässigt ska besvaras med fängelsestraff – trots att utgångspunkten är den motsatta för de flesta andra brott. Dessa brottstyper kallas “artbrott”, och i den här kategorin finner vi också till exempel grovt rattfylleri och sexuellt övergrepp mot barn.
Om den här synen på narkotikabrottet ligger i linje med den allmänna rättsuppfattningen kan ifrågasättas, men redan ur ett straffteoretiskt perspektiv är narkotikalagstiftningen ett svart får i den svenska författningsfamiljen.
Enligt den svenska grundsynen ska ett straff fylla dubbla funktioner – prevention och reparation. Prevention handlar om att avskräcka från brott, medan reparation handlar om att ge brottsoffret upprättelse och brottslingen en chans till återanpassning i samhället. De två funktionerna ska balanseras mot varandra, annars riskerar vi en lagstiftning som blir tandlös – eller värre – drakonisk. Måste straff överhuvudtaget dömas ut ställer vi i princip alltid krav på att straffet är proportionerligt, nödvändigt och effektivt. Narkotikastrafflagens utveckling, under 1960-talet och fram tills idag, har emellertid präglats av att lagens reparativa funktion successivt fått ge vika för en politisk vilja att till varje pris avskräcka. Tendensen speglas i att narkotikabrotten, som brukar räknas som “offerlösa brott”, ändå straffas hårdare än många svåra vålds-, egendoms- och sexualbrott.
Utvecklingen är inte unik för svensk narkotikalagstiftning. Istället följer den en kriminalpolitisk strömning som vunnit mark både i Sverige och i resten av världen: en “hårdare tag”-mentalitet med rötter i populismen och auktoritärismen, som kommit att kallas preventionismen. De kraftigaste symptomen syns i Rodrigo Dutertes Filippinerna, där idén om narkoprevention har eskalerat till en statsunderstödd häxjakt på knarkare. Den svenska inställningen kan knappast jämställas med den filippinska, även om det trots allt rör sig om en gradskillnad snarare än en artskillnad. Problemet med den här krafttagsattityden är dock – förutom att den ofta slår hårdast mot de svagaste – att den inte är verklighetsförankrad. Ingenting tyder på att särskilt höga straffhot skulle föra med sig en ökad laglydnad, och de finjusteringar av straffskalorna som karaktäriserat narkotikastrafflagens utveckling under de senaste femtio åren har heller aldrig visat sig empiriskt verksamma – åtminstone inte om målet är att hålla brottsligheten nere.
Tyvärr är målet inte alltid att hitta pragmatiska lösningar på ett folkhälsoproblem; den straffskärpningsjargong som präglat svensk narkotikapolitik sedan 1968 har snarare använts som ett politiskt slagträ. Den som visar sig proportionslös i kampen mot ett samhällsproblem framstår i alla fall som slagkraftig – vare sig det handlar om att justera straffsatser eller att bygga en mur mot sitt grannland.
By Fredrik Thorslund
