By Therese Lager

Jag visste allt om sex och kärlek när jag var liten – jag trodde mig till och med veta så mycket om sex att jag i mellanstadiet bestämde mig för att arrangera en alternativ sexualkunskap som utspelade sig i skolbiblioteket på lunchrasten. Närvaron var högre än på de flesta lektioner vi hade i mellanstadiet. Vårt lilla projekt blev tyvärr nedlagt kort efter vår lektion om de tio vanligaste sexpositionerna – något om ”olämpligt och grovt missvisande” – men till mitt försvar tror jag att de flesta skulle beskriva sina erfarenheter av sexualundervisningen i grundskolan på just det sättet.

Det var när jag blev äldre som jag plötsligt insåg att jag förstod betydligt mindre om sex än jag som mellanstadiebarn inbillade mig. Jag började intressera mig för filosofi i gymnasiet och fortsatte fördjupa mig i ämnet på universitetet. Men medan mina filosofistudier gick som en dans på rosor fick sig mitt kärleksliv en ordentlig törn, och genom hela mitt vuxna liv har problemet alltid kretsat kring just dessa två mystiska fenomen: kärlek och sex. I vår moderna tid är de två ofta sammanvävda och i stora delar av världen delar kärleken och sexet ett speciellt band. Detta betyder såklart inte att allt sex behöver innefatta kärlek, eller att kärlek alltid måste innefatta sex. Likväl är det mycket vanligt att amorös kärlek också har en sexuell dimension, och vice versa. Kopplingen mellan kärlek och sex kan delvis ses som relativt okomplicerad. I dag ser många inget hinder för att kärlek, fylld av vördnad och respekt, ska kunna utvecklas gentemot samma person som vi gillar att binda fast i sänggaveln. Samtidigt utforskar vi som samhälle fortfarande frågor om hur vi ska hantera denna synbart ofrånkomliga relation; en ändlös rad av sitcoms skildrar gifta pars försök till att hålla erotiken vid liv efter flera år av amorös tillgivenhet. I det andra örat diskuterar populära radiopratare ett av vår tids klassiska dilemman: vad gör du om du råkar bli kär i din knullkompis? Den här problematiken är inte historielös. Sedan antiken har relationen mellan sex och kärlek förbryllat och förargat de stora tänkarna av sin tid. Deras texter berättar en komplicerad historia – minst lika svindlande och betydlig mer sträckläs-värdig än Fifty Shades of Grey – om det kanske mest olycksdrabbade paret av alla: kärlek och sex.

Två av de äldsta bevarade texterna om kärlek och sex kommer från Platon. I texten Faidros, samt i Gästabudet beskriver han två tal som hans lärare Sokrates håller om ämnet. De är, för det mesta, hyllningar till båda fenomenen. I Faidros förkunnar han att kärlek och begär är en sorts vansinne. Vid en första anblick tycker vi kanske inte att det låter som en särskilt positiv beskrivning, men där skulle Sokrates säga att du missförstått honom. Vansinne, speciellt i form av begär, menar han är något som vi människor får av gudarna – och det kan leda till det absolut bästa jordelivet har att erbjuda.

Sokrates beskriver även hur det är att älska. Hans beskrivning innehåller alla fraser som numera blivit plattityder – den man älskar gör en varm inombords och man upplever smärta när man är skilda åt: “I längtan rusar den dit där den tror att den skall få se den som äger skönheten.” Till och med Sokrates förstår poängen med att gå på en klubb enbart för att killen man gillar klickat i ”maybe attending” på Facebook, för att sedan hjälplöst stå där klockan tre på morgonen i rökrutan, ensam, uttråkad och helt utan hopp – but I digress. Han fortsätter sedan: “(…) den är beredd att bete sig som en slav och sova varhelst man låter den sova, blott den är så nära sin längtans mål som möjligt” – som när man till slut ger upp hoppet om ett ”slumpartat” möte på klubben och sms:ar ett blygsamt frågetecken för att slutligen få chansen att sova på hans 90-madrass på golvet, trött och stelfrusen för att killen du älskar stulit allt täcke. Den jäveln. 

Men hur stod det till med sexet?

I antikens Grekland är det svårt att skilja på det erotiska begäret och kärleken, både semantiskt och konceptuellt. I Platons texter tycks den amorösa kärleken alltid innebära en önskan om fysisk närhet och intimitet av en sexuell natur. I Gästabudet redogör Sokrates  för filosofen Diotimas läror: begär till en annan, och kanske speciellt det fysiska begäret till “sköna kroppar”, är vägen till ett helt liv “i det sköna”. Begäret blir nyckeln till ett lyckligt liv, till upplysthet och till slut, rent av till det gudomliga. Sedan är det såklart värt att notera att Diotima verkar tycka att det är mycket viktigt att man är redo att delvis lämna en form av skönhet, säg det erotiska sköna, bakom sig för att söka en annan om man vill uppnå ännu mer lycka – men begäret, och sex, förblir ändå grundläggande. Jag säger verkligen inte att sex och kärlek inte var komplicerat under antiken – tvärtom är Platons texter en produkt av en tid med enorma ojämlikheter, sexuellt utnyttjande, pedofili och misogyni. Men en sak förblir väletablerat: kärlek och sex var båda viktiga komponenter för lycka, upplysthet och till och med gudomlighet.

Om vi nu hoppar fram nästan två tusen år stöter vi på ännu en välrespekterad filosof som också hade en hel del att säga om sex: Michel de Montaigne. Han var en fransk filosof som var verksam i slutet av 1500-talet. Många år har nu gått sedan Platon skrev Faidros och Gästabudet, men utforskandet av kärleken och sexet fortsätter – och de båda har inte kommit varandra närmre. Tvärtom tvingas nästan kärlek och sex längre och längre ifrån varandra, trots att begärets natur inte tycks ha förändrats ett dyft. Montaigne cementerar precis hur okontrollerbar och oresonlig lusten är, men han tycker inte att det mystiska begäret är något som hör ihop med kärlek. Samtidigt som sex ses som något fullkomligt naturligt av Montaigne, tycker han inte att det nödvändigtvis bör ses som tillhörande äktenskapet och den långvariga kärleksrelationen. 

Både kärlek och sex går an, åtminstone för män, men tillsammans utgör de en farlig kombination. Därför säger Montaigne att personen du älskar inte samtidigt kan vara personen du åtrår. Denna uppdelning mellan kärlek och lust representeras av äktenskapet (kärleken) och älskaren (sexet). Trots att Montaigne erkänner ett värde i båda kommer en förening av dem inte på tal, hur olyckligt det än blir; Han citerar Sokrates svar på frågan om det är mer lämpligt att ta en fru eller en älskare: ”Whichever you do you will be sorry.” Montaigne går så långt som att säga att ett giftermål med sin älskare, i hans eleganta formulering, “(…) is shitting in the basket and then plonking it on your head.”  Men personligen föredrar jag den populära rapparen Dr. Dres tolkning av Montaigne: “So what you found you a ho that you like. But you can’t make a ho a housewife.” Sedan antikens Grekland har kärlek och sex alltså drivits längre och längre ifrån varandra, och i en persons liv beskrivs de nu nästan som varandras motsatser, trots att de fortfarande är så sammanvävda.  

Drygt 200 år senare föreläser en mycket populär filosofiprofessor i Königsberg i Tyskland: Immanuel Kant. Han beskriver kärleken som lika ofrivillig och oresonlig som antikens filosofer beskrev den i Gästabudet. Trots detta har kärlek och sex aldrig stått så långt ifrån varandra som nu. De är nu inte bara varandras motsatser – sexet har blivit tillskriven en ny roll som antagonisten i dramat, med siktet inställt på att ödelägga den rena kärleken till varje pris. Kant ser inte alls begäret som ett resultat av att bevittna jordlig skönhet genom vilken man tillgodogör sig något gudomligt, som Sokrates – tvärtom anser han att vår kärlek till den jordliga personen å ena sidan och det gudomliga å den andra är tydligt separerade. Istället tror Kant att den jordliga attraktionen till en annan är lite som en cock-block för “ren” kärlek, högre vetande och spiritualitet – en ”god-block”, skulle man kunna säga.

Kant trodde att sex var så fel att människor till och med utrustats med en inbyggd ”skam-instinkt” gentemot sex, just för att hindra oss från att delta i alltför lösaktigt beteende. Kant var också övertygad om att män inte har en lika utvecklad instinkt för skam och skuld eftersom att de var mer principfasta än kvinnor. Åh, alla vet väl att en bristande förmåga att uppleva skuld är ett klassiskt kännetecken för en schysst kille. ”Har du ingen skam i kroppen?” var alltså en komplimang i 1700-talets Tyskland? Tänk, så tiderna förändrats.

Kants idéer på ämnet var långt ifrån ovanliga för den här perioden inom filosofisk historia. Samtidigt är det just renässansperioden mellan 1400-talet och 1700-talet som markerar början på kärleken och sexets resa tillbaka till varandra. I stora delar av Europa innebar den här tiden en våg av nya filosofiska texter som motsatte sig etablerade filosofiska värderingar inom romantik och erotik, men också inom en rad relaterade ämnen såsom kvinnors status i samhället, från bland annat filosofer som Tullia d’Aragona, Marie de Gournay och Christine de Pizan. 

Så var står vi idag? Har kärlek och sex – den mest olycksdrabbade duon inom filosofin – slutligen återförenats? Det korta svaret: till viss del. Sedan Kant föreläste i Königsberg har sexet som fenomen fått viss upprättelse, och således också fått tillfälle att återintroduceras i den kärleksfulla relationen som en möjlighet för människor att utforska och njuta av tillsammans. Gällande min egen undervisning kan jag nu konstatera att jag lärt mig betydligt mer än jag visste om sex i mellanstadiet när jag organiserade min egen sexualkunskap i skolbiblioteket. Trots det har jag också blivit högst medveten om precis hur begränsad min undersökning varit: kärlekens och erotikens filosofi är ett enormt område som kom att bli mycket mer mångfaldigt och inkluderade under de senaste 600 åren. Det förtjänar en betydligt mer utförlig undersökning än vad som får plats inom spannet av 1500 ord. Som tur var fortsätter utforskandet av kärlek och sex – både inom filosofin och för mig – i enlighet med Sokrates kanske mest berömda yttrande: 

“The unexamined life is not worth living.”

Illustration: Scott Huber

Therése Lager just finished up her bachelor’s degree in political science and is now dedicating a year to studying graphic design and illustration. She spends most nights painting in her tiny apartment, hoping to be able to use art and design as a way to get people talking about politics. In her spare time you’ll find her reading, reheating leftover soup or having passionate discussions about current affairs.

Related Posts