Kan Ryssland bli en demokrati?

///
6 mins read

Av Simon Davidsson och Jonas Nilsson

DEN 24:E FEBRUARI 2022 inleddes det fullskaliga kriget mellan den Ryssland och Ukraina. Ryssland genomförde den första militära invasionen i Europa på flera decennier. De flesta analytiker och politiker trodde att invasionen skulle vara över inom några veckor, medan den ryska ledningen räknade med tre. Kriget har nu pågått ett år, och den ryska krigsmakten har misslyckats utifrån sina egna ursprungliga mål. Putin och hans krets beordrade invasionen av Ukraina bland annat därför att de såg landets demokratiska utveckling som ett hot mot den egna makten. Men hur ser det egentligen ut, finns det någon möjlighet till en demokratisering av Ryssland? Statsordningar som förefallit vara orubbliga har flera gånger i Rysslands historia hastigt kollapsat. Är det möjligt att historien upprepar sig?

Det i dagsläget pågående kriget i Ukraina har kanske överraskande historiska paralleller till det rysk – japanska kriget år 1904 till 1905. Tsarryssland och Kejsardömet Japan konkurrerade båda om makten i Östasien, vilket föranledde konflikten. Den ryska statsledningen var både förvirrad och orealistisk i sin krigsplanering, de förväntade sig en lätt seger och förberedde sig således inte tillräckligt. Här finner vi en parallell till det pågående kriget. Putinregimen förväntade sig en enkel seger i Ukraina och ryska förband förväntades bli mottagna som befriare. Likheterna i inkompetens tar inte slut där. Utöver att man misslyckades med krigsförberedelserna var man också konsekvent inkompetent i sin krigföring. Även här finner vi slående likheter i dagens krig: före kriget sågs den ryska krigsmakten som en av de mäktigaste i världen. Idag har man snarare uppvisat en överraskande oförmåga till basal krigskonst. Avslutningsvis, en indikation om framtiden: Tsarryssland tvingades sluta fred med Japan och led således en förödmjukande förlust. Denna förlust spädde på den redan starka nationella förbittringen i Ryssland över Tsarens styre. Två månader efter att freden slöts inleddes 1905 års revolution i Ryssland vilket resulterade i att den enväldiga monarkin avskaffades till förmån för en konstitutionell monarki – Ryssland gick i en mer demokratisk riktning. Samma tendenser finns i Rysslands förlust i första världskriget och den efterföljande ryska revolutionen.

“PUTINREGIMEN FÖRVÄNTADE SIG EN ENKEL SEGER I UKRAINA OCH RYSKA FÖRBAND
FÖRVÄNTADES BLI MOTTAGNA SOM BEFRIARE.”

Utgör det rysk – japanska kriget en indikation på vad som komma skall? Antag att Ryssland går en förödmjukande förlust till mötes, exempelvis en förlust av det prestigefyllda Krim. Skulle vi kunna se en rysk “revolution” i rörelse mot demokratisering i sådana fall? Detta är inte på något sätt en nödvändig konsekvens, vissa faktorer försvårar ett sådant utfall. Etablerad forskning visar att autokratier kan föra krig under en längre tid utan att förlora folkligt stöd. Oaktat detta menar vi att historien har något viktigt att visa.

Men vad krävs egentligen för att en demokrati ska kunna fungera? Vilka är dessa beståndsdelar som den av Kreml fruktade demokratin består av? Den erkände statsvetaren Robert Dahl vet vad en demokrati behöver, han har formulerat tre nödvändiga och två fördelaktiga grundpelare på vilken en demokrati måste byggas på.

Ett vanligt hot mot demokratier är statskupper, men den ryska militären har ingen historia av att ifrågasätta sina ledares auktoritet. Utifrån Robert Dahls idéer om demokrati är statens kontroll över armén grundläggande för att en demokratisering ska vara möjlig. I nuläget har den politiska ledningen stark kontroll över våldsmonopolet. Enligt tidskriften Kvartal har Putin utsett en ur sin närmaste krets till befälhavare i Ukraina, vilket tyder på hans kontroll över armén. Värt att nämna är att Wagnergruppern, den ryskstödda militärgruppen, i skrivande stund står i konflikt med den ryska regimen vilket i stort inte bör påverka den reguljära arméns lojalitet.

“I ÖST HAR VI EN STORMAKT SOM, OM UKRAINA FÅR SOM DE VILL, STÅR INFÖR EN FÖRÖDMJUKANDE MILITÄR FÖRLUST. EN FÖRÖDMJUKELSE SOM DEN STYRANDE ELITEN, ENLIGT MÅNGA, I SÅ FALL SKULLE BÄRA ANSVARET FÖR.”

Utöver militärens stöd krävs också folkets stöd. Utan en bred förankrad tilltro till demokratiska institutioner kommer demokratin ha väldigt svårt att få fäste. Detta är också en fundamental grund för demokrati enligt Dahl. Vid en djupdykning ner i det ryska samhället blir man, som vän av demokrati, nedstämd. De ryska medborgarna har lågt förtroende för politiska institutioner. De flesta ryssar tror sig inte ha någon möjlighet till riktigt politiskt inflytande på något sätt, en bild som bekräftas av journalisten Anna-Lena Laurén som bor i Sankt Petersburg. Laurén beskriver ett samhälle där ingen förväntar sig annat än att politikerna är maktfullkomliga och korrupta. Ett samhälle där bilden av politikerna är så negativ att politiska aktivister påstår sig vara opolitiska. Hon skriver att gemene ryss inte ser någon skillnad på opposition och regeringspartiet när de gäller trovärdighet. Samtidigt växte sig protesterna mot Putin allt större innan kriget bröt ut. Det ryska samhället är både ett apatiskt och protesterande samhälle, dock utan tro på något i grunden nytt.

På samma sätt som avsaknaden av inhemska, odemokratiska krafter är nödvändiga, är också avsaknaden av utländska hot grundläggande för en demokrati. Demokratin kan enkelt hotas om det finns utländska krafter som försöker påverka landet i en odemokratisk riktning. Eftersom Ryssland är en av världens mäktigaste länder är det utländska hotet begränsat. Det faktumet är till fördel för den möjliga demokratiska utvecklingen utifrån Dahl. Den stormakt som kan ha ett odemokratiskt inflytande på Ryssland är Kina som med stor marginal är Rysslands största handelspartner. Historisk sett har det däremot inte funnits några tendenser till att Kina aktivt skulle ha motverkat rysk demokrati.

Utöver hot från utländska stater är det centralt att en begynnande demokrati har en enad befolkning. Dahl menar att det är av vikt att ett land inte präglas av interna konflikter av etnisk och kulturell karaktär. Delrepubliken Tjetjenien har vid två tillfällen gjort allvarliga och blodiga försök till att slita sig loss från den ryska staten. Dagens Ryssland är präglat av interna konflikter såsom den i Tjetjenien, landet kommer sannolikt att ha problem med detta framöver.

När man pratar om Ryssland kan man knappast undvika det sovjetiska arvet. Landet var länge en planekonomi och långt ifrån en demokrati. Detta belyser också vikten av en fungerande marknadsekonomi som något fundamentalt för en demokrati, något som Dahl stöder. En auktoritär stat som kontrollerar sitt lands ekonomi får enorma tillgångar och kan bygga ut en väldigt repressiv statsapparat. Som bekant är däremot inte Ryssland idag någon stalinistisk stat med brödköer, femårsplaner och andra tråkigheter, utan en marknadsekonomi. Situationen är dock inte helt okomplicerad. Den ryska staten kontrollerar i stor utsträckning exporten av fossila bränslen, som är central för den ryska ekonomin. En tydlig kvarleva från den sovjetiska tiden.

I öst har vi en stormakt som, om Ukraina får som de vill, står inför en förödmjukande militär förlust. En förödmjukelse som den styrande eliten, enligt många, i så fall skulle bära ansvaret för. En sådan utveckling skulle ha stora likheter med det tidiga 1900-talets ryska krigspolitik. År 1905 och 1917 fick denna politik två revolutioner som konsekvens. Om historien skulle upprepa sig har vi en händelserik tid framför oss. Det är däremot inte speciellt troligt att en ny revolution skulle leda till en demokratisering; Ryssland saknar en demokratisk kultur bland befolkningen, det finns utbredda splittringar mellan olika etniska grupper och ekonomin är inte särskilt väl anpassad för en demokrati. Ryssland behöver politiska och ekonomiska reformer men framför allt behöver de ett politiskt system där invånarna kan lita på sin regering. Utan sådana reformer kommer demokrati aldrig få fotfäste.

Av: Simon Davidsson och Jonas Nilsson

Photography: Lubov Tandit

Previous Story

The Real Threat of the Culture War

Next Story

Counterterrorism and political consolidation: Egypt’s silent war on the Sinai