… ett nytt perspektiv på Ukrainakrisen

Att skriva om Rysslands agerande i Ukraina känns vid det här laget inte särskilt originellt. Under det senaste året har det skrivits spaltmetrar om annekteringen av Krimhalvön, ryska separatister, sönderbombade flygplatser, mördade oppositionsledare och fallerade fredssamtal. Denna tidning var inte ensam om att utnämna 2014 till Vladimirs år, och sedan vi trätt några månader in i det nya året verkar det troligt att Putin får en hel del att säga till om även i detta kalenderår.

Nåväl, det verkar trots allt finnas gott om kött kvar på det här benet. Den saftigaste biten består av att förklara varför Ryssland agerat som de gjort de senaste tretton månaderna. Att döma av nyhetsflödet är förklaringen helt enkelt att Putin är en mentalt instabil, schizofrent oförutsägbar tyrann som av outgrundliga anledningar bestämt sig för att beslagta Ukraina.

De flesta verkar ha blivit tagna på sängen av Rysslands agerande. Europas ledare har under tjugo års tid förbisett att Ryssland utgått från helt andra bevekelsegrunder än vad som antagits vara fallet. Nu talas det om storslagna imperiedrömmar och civilisationsnationalism som orsaker till Rysslands agerande.

Att påstå att Putins stormaktsdrömmar och ideologi har spelat en roll för utvecklingen av Ukrainakrisen ter sig för mig som att sparka in en öppen dörr; eller – för att använda min tidigare metafor – som att gnaga på ett köttlöst ben. Den fråga som nu är desto saftigare är vad målet med agerandet har varit. Var slutar det?

Det är nu ett år sedan annekteringen av Krim och oroligheterna i östra Ukraina startade. Varken Putins personlighet eller den påstått nya ryska ideologin kan helt förklara varför det skedde. Berättelsen haltar utan dess huvudkapitel: det som berättar om ett sargat Ryssland som förödmjukat tvingats se på medan NATO ställt sig på dess tröskel. I all sin välvillighet.

Bristande lyhördhet

Sedan slutet av nittiotalet har NATO utökat sin försvarsallians allt längre österut. NATO-expansion var främst ett uttalat policymål för den dåvarande presidenten Bill Clinton, som såg försvarsalliansen som ett redskap i förhindrandet av folkmord och krigsbrott. Eftersom NATO inte har några egna militära resurser utöver dem som bistås av medlemsländerna, krävdes det fler signaturer för att säkerställa att sådana fanns på plats vid ett utökat internationellt engagemang.

Polen, Tjeckien och Ungern blev medlemmar 1999; de baltiska länderna, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien blev detsamma 2004. Samma år blev dessa östeuropeiska länder EU-medlemmar, förutom Bulgarien och Rumänien som blev det 2007. Året därpå lanserade EU sitt initiativ för östligt partnerskap, direkt ägnat åt att inkorporera Ukraina i den europeiska ekonomiska intressesfären. Samma år föreslog NATO att Ukraina och Georgien skulle bli de senaste tillskotten i den försvarsallians som varenda kamrat i Putins stab vuxit upp med att avsky.

Det är med andra ord inte särskilt svårt att, från ryskt håll, förknippa EU:s expansion österut med en likartad NATO-utvidgning. En sådan har flera gånger sedan murens fall uppfattats som ett direkt hot av ryska företrädare. I takt med att de ekonomiska intressena, att knyta Ryssland till sig, blev allt mer viktiga under nittiotalet (framför allt för Tysklands del), verkar det nästan som att man från europeiskt håll helt enkelt antagit att fyrtio års stridsberedskap gentemot NATO helt plötsligt inte skulle betyda någonting.[1] Som om tyska gasköp och tillträde till den europeiska marknaden på något sätt skulle göra att utvidgningen av försvarsalliansen till Rysslands bakgård gick obemärkt förbi eller accepterades.

Så var det inte. En sådan europeisk expansion har hela tiden uppfattats som ett direkt hot mot Ryssland, vilket också var Putins exakta ord när Georgiens och Ukrainas potentiella inträde i NATO kom på tal 2008. På det mötet fastlades trots det en allmän målsättning om att de båda länderna skulle bli medlemmar i NATO inom kort. Därefter invaderades Georgien av ryska trupper som, för att ge understöd till separatister, tog kontroll av Sydossetien och Abchazien. Ryssland lade korten på bordet. Alla tvivel kring huruvida de bluffade borde ha försvunnit där och då.

Ideologi från två håll

Att som västmakt verka för demokrati i Ukraina, så som USA och EU har gjort sedan åtminstone 1991, har ofta inbegripit ett naturligt ekonomiskt stöd till antiryska grupper. Dessa har setts som företrädare för den del av den ukrainska befolkningen som velat dra landet i en europeisk, västvänlig riktning, bort från den ryska intressesfären. Inbegripet i det syftet har det även funnits ett intresse av att verka för en liknande utveckling i själva Ryssland.[2] Med sjunkande stöd i opinionen och med ännu en ekonomisk kris för handen behövde Putin ett narrativ att berätta för ryssarna om varför han behövdes.

När västerländska kommentatorer hänvisar till den ryska ideologin är det ofta detta narrativ de syftar på. Utifrån den ideologiska ståndpunkten att Ryssland och dess närområde omfattas av en egen värdegemenskap, självständig från och i kontrast till den europeiska, krävs aggression utåt. Den aggressionen är ingrodd i den historia som Putin berättar för ryssarna, det som krävs för att hans makt ska förbli det den är.

Jag tror dock att dessa kommentatorer har fått kronologin om bakfoten. Det låg i Rysslands intresse att förhindra ökad NATO-närvaro i sitt närområde långt innan Putin etablerade detta ideologiska narrativ. Realpolitiken kom före ideologin; den följer av och utvecklas i samspel med realpolitiska övervägningar, och har så gjort sedan 1991. Ser vi Rysslands agerande som resultatet av en sådan realpolitisk övervägning visavi Västs agerande i Ukraina är det inte särskilt svårt att se vilken logik Putin tillämpar i förhållande till sitt närområde. Det är ingen slump att namnet ”Ukraina” betyder just gränsland.

11076241_10153156563386552_1359261542_n

På den ryska tröskeln

Ju längre den västliga påtryckningen har pågått i Ukraina, har också Putins oro ökat; i denna maktkamp över Ukraina behövdes inte mycket till gnista för att en brand skulle starta. Låt oss se över hur krisen utvecklades dit den befinner sig idag.

I november 2013 avslog den ukrainske presidenten Yanukovich det associationsavtal som EU lagt framför honom, för att istället acceptera dess ryska motsvarighet. De proteströrelser som följde därefter eskalerade under de kommande tre månaderna till dödligt barrikadkrig på  Kievs gator som till slut, efter en överenskommelse som höll i en dag, tvingade Yanukovich att fly hals över huvud till Ryssland. Efter att en västvänlig regering installerats i Ukraina försäkrade Yatsenjuk, den nya premiärministern, att landet skulle vända sig i riktning mot Europa och att associationsavtalets förhandlingar skulle återupptas.

Det har aldrig funnits en chans att Ryssland skulle låta Ukraina innefattas av EU:s försvarspolitiska ramverk så som det var utformat i associationsavtalet, eller på annat sätt tillåta att NATO etablerade sig i Ukraina. Europeiska beslutsfattare uppfattade inte att så var fallet, utan trodde naivt att slaget om Ukraina enbart skulle lösas genom kohandel i frihandelsfrågor.

Ukraina består av en enorm lättframkomlig yta. Mer än att dess invånare innefattas av den ”ryska civilisationen” är anledningen till varför landet är så värdefullt för Ryssland att det tjänar som en buffertzon; Napoleon, Wilhelm II såväl som Hitler marscherade alla in i Ryssland den vägen. Även om ekonomiska och sociokulturella aspekter självklart är en del i det ryska resonemanget om landets betydelse, förblir Ukraina först och främst en fråga om geopolitik.

En av de största ryska flottbaserna i Ukraina är belägen på Krimhalvön. Där stod i slutet av februari 2014 tusentals soldater stationerade. Dagar efter kursändringen av den nyinrättade regeringen i Kiev beordrades dessa styrkor att att hålla ukrainska stridsfartyg kvar i hamn medan gränserna säkrades, vilket gick relativt smidigt. Tre veckor och en folkomröstning senare blev Krim, för mer eller mindre exakt ett år sedan, del av Ryssland.

I och med annekteringen av Krim säkerställdes Rysslands militära hegemoni över Svarta havet.  Samtidigt sköt Putins narrativ om ”folkgemenskap” hans popularitet i höjden. Ett år efter annekteringen rapporteras det av tyska opinionsinstitutet GfK att 93% av (de kvarvarande) invånarna på Krim stöder Rysslands agerande, och somliga anser sig ”räddade” av storebror Putin. Förutom att omöjliggöra en ökad västerländsk närvaro rent geopolitiskt spelade annekteringen därmed även en ideologisk roll för fortsättningen.

Efter Krim, sjösattes ytterligare åtgärder för att destabilisera Ukrainas östra delar och även på land omöjliggöra landets möjligheter att hysa ett västerländskt fäste på tröskeln till Ryssland. Ryska separatister försatte Ukraina i ett långdraget, stundtals lågintensivt inbördeskrig. Uppradade soldater på stod på gränsen och konvojer med vapen skickades in i krigszonen. Gasleveranserna stoppades och tidigare avskrivna lån avkrävdes Ukraina på nytt. Samtidigt, ju längre tiden gick, visade det sig alldeles uppenbart att varken EU eller NATO ansett Ukraina mödan värd utöver sådana ekonomiska sanktioner Putin hela tiden ansett det hela värt. I det realpolitiska spelet har det från första början stått klart att Ryssland är villiga att ge upp mer över Ukraina än vad EU eller NATO har varit.

Att ställa diagnos…

Att Rysslands agerande – från deras perspektiv – varit defensivt, snarare än offensivt, ter sig nästan som en förolämpning: varför skulle NATO och EU vara ett hot mot Ryssland? Det är att ställa fel fråga. Det är trots allt ryssarna som avgör vad de uppfattar som hotfullt. Att hävda att det inte spelat någon roll hur andra aktörer i den här soppan agerat är det inte många som gör längre. Dock tenderar deras roll att förminskas jämte det som hela tiden tolkats som rysk aggression. Jag tror att det är ett misstag.

Det går att hävda att Putin är nostalgisk över Sovjet. Det tror jag säkert att han är. Men att av den anledningen anta att han kommer ge sig ut på korståg över Europa är slutligen inte särskilt troligt. Det som talar emot att Putin skulle sikta på något annat än att upprätta status quo i Ukraina är att Ryssland inte har råd med något sådant. Varken med att invadera Ukraina eller kapa de ekonomiska förbindelserna med Europa. Rysslands befolkning åldras snabbare än Europas, och att rusta upp den ryska militärmakten med gaskrediter stavar till ekonomisk kollaps, med eller utan sanktionerna från EU.

Men den största anledningen till varför det tar slut här är realpolitisk. Genom att förhindra en direkt vändning västerut i Ukraina behöver inte Putin göra mer än att lita på att de europeiska ledarna har förstått honom: hit men inte längre. Rysslands mål är redan uppnått: att Ukraina behålls inom den ryska sfären.

Att från europeiskt håll möta Putin utifrån dennes bevekelsegrunder, likt Hollande och Merkel verkar ha gjort vid Minsk II-avtalet, tyder på att meddelandet har gått fram. Ukraina kommer fortsättningsvis tyvärr inte kunna ha större självbestämmanderätt än vad som tillåts utifrån dess betydelse som del i den ryska intressesfären. För mycket står på spel för att det ska hända.

…på västmakterna

Det finns inte längre någon anledning för amerikanska och europeiska ledare att riskera vidare kraftmätning med Ryssland, snarare tvärtom. Mycket talar för att Ukraina förblir en slags buffertzon, en neutral stat som inte tillåts luta helt åt vare sig det ena eller det andra hållet. Utöver krisens konsekvenser för Ukraina är en långtgående följd för EU och USA en förskjutning av perspektiv. På kort sikt verkar en sådan förskjutning ha skjutit målet för EU:s och NATO:s policy till att stärka status-quo.

För att stärka säkerhetsgemenskapen inom EU, särskilt med hänsyn till Baltstaterna och övriga Östeuropa, kommer vi förvisso märka av ökad aktivitet i Östersjön i form av militära övningar. Amerikanska posteringar i Östeuropa är också på tapeten. Men mycket mer än så kommer sannolikt inte att ske i termer av upprustning.

EU:s intresse av att ligga lågt motiveras av ekonomiska skäl. USA:s intresse verkar främst bottna i strategi. Amerikanerna är för närvarande koncentrerade på att få till ett kärnkraftsavtal med Iran, där Ryssland utgör förhandlingspart. Ett stopp på kriget i Syrien ter sig svåruppnåeligt utan Rysslands medverkan, liksom amerikansk truppförflyttning ut ur Afghanistan – något Barack Obama desperat vill få till stånd innan han lämnar Vita huset. Om målet under nittiotalet var expansion, är det nu stabilisering.

Tiden efter Rysslands annektering av Krimhalvön hördes det gott om högljudd retorik från europeiska ledare. Kalla kriget-referenserna haglade. Att tänka på östra Europa som en del av Rysslands intressesfär sades vara en föråldrad kvarleva från 60-talet. Ändå har det senaste årets händelser fått både EU och NATO att överväga riskerna med en fortsatt strategisk expansion österut. De geopolitiska konsekvenserna av en sådan policy står nu i klar dager, medan kostnaderna för aktiviteten i Ukraina har rusat i höjden – inte enbart för Ryssland i termer av ekonomiska sanktioner, utan även för Europa och USA.

Båda parter verkar i nuläget söka säkra det befintliga geopolitiska läget: Europa genom att säkerställa att Ukraina följer order och håller sig på beskedligt avstånd från öst, och Putin genom att försöka hålla separatisterna under kontroll. Policyn från båda sidor är att minimera kostnaderna, och det är också där Ukrainakrisen verkar ta slut.


[1] Till Tysklands försvar kan sägas att man varnade för att närmandet av Georgien och Ukraina vore att gå för långt.

[2]Se http://www.washingtonpost.com/opinions/former-soviet-states-stand-up-to-russia-will-the-us/2013/09/26/b5ad2be4-246a-11e3-b75d-5b7f66349852_story.html

Av: Josef Svantesson

Related Posts