Av Axel Lundell

Fastän gudabesläktade var de dödliga. I grekisk mytologi fäktade giganterna förgäves
mot gudarna. Eljest födda av Jorden (Gaia) samt sprungna ur Himlen (Uranos) kom deras kamp inom diktkonsten att symbolisera den lagbundna ordningens envetna strävan bort från urtidens kaos. Fåfänga blev giganternas stående epitet bland de mytologiska skildrarna under antiken. Senare har med tidens flykt senare århundraden producerat personligheter som ackumulerat en gigants tilltal i historieböckerna. Julius Cesar, Alexander den Store, Napoleon och Winston Churchill för att nämna några. Stanna upp ett slag och lyssna till dessa namn, de kommer aldrig att dö. I dag förefaller det för de flesta tämligen arkaiskt, för att inte säga löjligt, att spana efter drag av ett evigt nu i samtidens politiska väsen. Vad är väl samtiden jämförelsevis dessa historiens episka korinter?

På gott och ont har blott tanken hittills de senaste tre decennierna inte varit värd mödan. Ehuru än dock just nu, då 2018 står nästkommande i ordningen att födas, har en politisk snålblåst fått ett grepp om världen. Krig och konflikter, klimatförändringar och i vår del av världen en europeisk union på villovägar, har tillsammans grott en stegrande oro. Vi ser en pågående konflikt rörande Nordkoreas vilja att hålla kärnvapen, ett fruktansvärt inhumant krig i Jemen samt ännu ingen lösning beträffande situationen Syrien. I ljuset av detta har USA:s president Donald Trump, Xi-Jinping i Kina och Rysslands Vladimir Putin proklamerat klart differentierade visioner för framtiden. En vill konsolidera den förtryckande socialiststaten ”med vissa säreget nationella förtecken”, där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter ännu lämnar övrigt att önska. Den andre driver på för en fortsatt auktoritär utveckling i sitt land. Slutligen önskar den tredje motarbeta globaliseringen ekonomiskt och internationaliseringen andligen. Porträtteringen verkar dyster. Världens problem kan naturligtvis inte skyllas på dessa individer allena. Inte heller är det huvudpoängen med denna text att döma mellan ondskans och godhetens kategorier. Den gemensamma nämnaren och vad som essentiellt eftersöks är emellertid sättet som dessa maktens män uppträder på den politiska scenen. Modern teknologi har gjort det möjligt för medier att ständigt rapportera kring deras förehavanden. Kring månget middagsbord nämns därför deras namn. De bär därav drag av giganternas väsen.

Det påbjuder närmast nervryckningar hos en svensk som sedan barnsben skolats ideologiskt i känslornas påstådda rationalitet, i det gemensammas moraliska överlägsenhet, inkluderat samtliga dess praktiska tillbehör, att ens urskilja det minsta gott i utvecklingen mot giganternas återkomst i världspolitiken. Det förefaller på denna punkt ehuru än dock möjligt att erinra om den passionerade förundran som de flesta ändå bär inom sig beträffande det förflutnas hjältar. Exempelvis kan här nämnas det napoleonska tidevarvet, det ryska litterära 1800-talet och de stora franska tänkarna med författaren Victor Hugo och dennes verk Les Misérables som särskilt framträdande. Ändå är kanske det främsta exemplet som de flesta kan känna igen sig i, genom antingen levande minnen eller litterära föreställningsvärldar, det andra världskriget. En möjlig förklaring till denna gripande förundran är de för många tydligt urskiljbara kontrasterna mellan gott och ont. Icke desto mindre bör man minnas väl att kännetecknet för världspolitiken under samtliga av dessa historiska ödesstunder varit förekomsten av stora personligheter. Såväl goda som genomgripande onda. Mot bakgrund därför, då den världspolitiska snålblåsten tilltagit och sannolikt växer i styrka under 2018, ter det sig lämpligt att lyfta fram ett samtida exempel i den nytillträdde franske presidenten Emmanuel Macron. Denne representerar en entusiastisk hållning till Europa och tillskrivs i breda lager godhetens karaktärsdrag. Men låt oss samtidigt minnas att här skådas ett typexempel på en enskild gigant som förföriskt väcker djuprotade sympatier. Denne har inte heller gjort någon som helst hemlighet av sin hållning beträffande starka ledare, tvärtom, de behövs.

Således sammanfattningsvis torde det vara en alldeles särskilt signifikant utmaning för den tid som skall komma, att tygla förförelsen samt även föraktet för giganterna med anledning av deras återkomst i världspolitiken. När orons stress lockar människor att placera sina tankar i distinktiva fack, bränns följaktligen de intellektuella broarna mellan dem och samhällets polariseringen blir oundviklig. Det finns en uppenbar risk att nya de stora ledarna i detta klimat expanderar sin makt på bekostnad av de grundläggande liberal demokratiska värderingar som de välmående samhällena i vår del av världen vilar på. Utvecklingen i delar av Europa och särskilt den i Ryssland oroar starkt beträffande just detta. Men också som fallet Emmanuel Macron så tydligt illustrerar, bör inte tydliga ledarskap helt avisas, ty de kan likväl representera progressivitetens kraft i samhället. In medias res, fastän gudabesläktade är de dödliga. Endast den vildaste sortens politiska stormar föder ur sina kontraster mellan gott och ont de odödligas namn. Det borde därför vara varje medborgares ödmjuka strävan att en gång i framtiden tala om ett liv vandrandes bland dygdernas giganter, ett tal tonat av hjärtats mytiska glöd och förnuftets skarpaste beundran.

Related Posts