Av John Öberg

President Robert Mugabe var enväldig härskare över Zimbabwe i nästan fyra decennier. Landet har bördiga jordar och en välutbildad befolkning men en ekonomi som kollapsade totalt under 2000-talet. Efter statskuppen i november förra året tillsattes den före detta vicepresidenten Emmerson Mnangagwe vars händer är lika blodiga som Mugabes. Världen avvaktar efter årets nyval – kommer den nya presidenten skapa förändring för folket eller fortsätta i Mugabes fotspår?

Frihetshjälten som blev envåldshärskare
När Robert Mugabe valdes till president år 1980 var Zimbabwe ett splittrat land härjat efter år av förtryck, gerillaarméer och inbördeskrig. Den före detta brittiska kolonin, då kallad Rhodesia, hade kontrollerats av apartheidlagar under en europeisk styrande minoritet. Efter frigörelsen från Storbritannien och Mugabes tillträde vakade omvärlden med hoppfulla blickar. Robert Mugabe hyllades som en frihetskämpe och talade om försoning och tolerans. Landet fick goda relationer med omvärlden och den nytillträdde presidenten mötte inflytelserika ledare världen över. Men den utveckling som det talades om uteblev. I början av 80-talet genomförde Mugabe, tillsammans med sin regering, Operation Gukurahundi, en massavrättning där 20 000 av regimens motståndare mördades. Zimbabwe utvecklades till en marxistisk enpartistat och under resten av den maktfullkomlige Mugabes regeringstid var föraktet mot kolonialmakten och Storbritannien påtagligt. Frihetshjälten blev en marxistisk diktator.

Frihet eller fortsatt förtryck
I november 2017 blåste förändringens vindar genom Zimbabwe och folkets jubel ekade över landets gator och torg – Robert Mugabes 37 år vid makten hade fått ett avslut. Det hela gick lugnt till och den 93-årige Robert Mugabe sågs konversera med sina kidnappare i husarresten. Mugabe sa sig avgå frivilligt den 21 november 2017 och menade att han hade folkets bästa i åberäkning samt önskade se en fredlig maktöverföring. Mugabe avgick under löftet att han skulle gå fri från all ansvarsutkrävning för de brott han begått under sin tid vid makten. Kuppmakarna tillsatte en annan medlem av regimpartiet Zanu-PF, nämligen Emmerson “krokodilen” Mnangagwe – före detta vicepresident. Ironiskt nog hävdade den avsatte diktatorn att Mnangagwes presidentskap var legitimt då folket har rätt att välja sin ledare. I stort sett alla Mugabes ministrar satt kvar eller byttes ut mot högt uppsatta militärer. Den före detta finansministern, Ignatius Chobo, avsattes emellertid och anklagades för korruption och maktmissbruk. Samtidigt som Mnangagwe svor presidenteden på nationalarenan i Harare, inför livesänd tv och tiotusentals åskådare, kom uppgifter om att Chobo fördes till sjukhuset efter att ha blivit misshandlad i militärens förvar. Mnangagwe med regering skulle styra landet fram till den sista juli 2018 då ett demokratiskt val utlovades. Den kuvade oppositionen avancerade under våren, med predikanten och juristen Nelson Chamisa i täten. Oppositionen var populär bland landets unga och i städerna medan Zanu-PF främst har sitt stöd på landsbygden. Under sommaren gick Robert Mugabe ut offentligt med att han stöttade oppositionens Nelson Chamisa.

En utbildad befolkning i en havererad ekonomi
Zimbabwe kallades förr “Afrikas kornbod” med bördiga jordar och ett blomstrande jordbruk. Idag är kornbodarna tomma och åkrarna ligger i träda. Jordbruket kollapsade under 2000-talet och landets ekonomi rasade som ett korthus och sedan dess har Zimbabwe inte rest sig igen. När regeringen tappade greppet om ekonomin, hårdnade greppet om folket och förtrycket ökade. I dagens Zimbabwe lever nästan 8 av 10 på under 50 kronor per dag. Valets viktigaste fråga kom därför givet att bli ekonomin och jobben. Cirka 90 % av Zimbabwes befolkning är arbetslös eller jobbar utanför landets officiella ekonomi och valutan som används är de få amerikanska dollar som finns i landet vilket hämmar handel och ekonomisk återhämtning. Till följd av jordbrukets kollaps måste dessutom de flesta varor importeras vilket leder till skyhöga livsmedelspriser. Det är lätt att tro att Zimbabwe är ett underutvecklat land, misskött och eftersatt från årtionden av förtryck, men skenet bedrar. Mugabes Zimbabwe hade Afrikas bästa skolor och en bra sjukvård. Idag är 90 % läskunniga och 80 % äger en egen mobiltelefon. Många är välutbildade men flyr undan den ekonomiska krisen till länder som Sydafrika. Harares unga läkare, poliser och arkitekter städar och torkar disk på Kapstadens hotell och restauranger. Folket jublade när diktatorn och förtryckaren avsattes men de minns frihetshjälten som befriade landet och satsade på välfärd. Idag sitter landet på en enorm potential med en utbildad befolkning och bördiga jordar. Zimbabwe kan bli den snabbast växande ekonomin i Afrika.

Valresultatet
De båda presidentkandidaterna hade landets ekonomi som sin huvudfråga, var marknadsorienterade och lovade båda att öppna upp gränserna för utländska investerare. Således stod valet snarare mellan en erfaren men insyltad medlem av regimpartiet och en oerfaren yngre förmåga som talade om en ny era och en oviss framtid. Valet blev en rysare och Mnangagwe vann med knapp marginal över oppositionens Nelson Chamisa. När valresultatet presenterades av Zimbabwes valkommission fördes oppositionsanhängare bort av polis från presskonferensen. Oppositionen hävdar valfusk och ett hundratal demonstranter protesterade utanför valkommissionens kontor i Harare. Även EU:s valobservatörer kritiserade omständigheterna kring valet då resultatet dröjde misstänksamt länge, landets medier är kontrollerade samt att valkommissionen i sitt arbete har varit ensidiga till Zanu-PF:s fördel. Det har också förekommit uppgifter om att folk på landsbygden ska ha hotats till att rösta på Mnangagwe. Folket hyser en sund misstro mot de styrande men förväntar sig nu resultat och att de vallöften som givits också efterföljs. Omvärlden är inte lika hoppfull som vid maktskiftet 1980. Årets val skiljde sig mycket från de val som arrangerades under Mugabes styre – det fanns en verklig opposition och Mugabe var inte valbar. Landet har dock en lång resa framför sig. Zimbabwe har enorma problem och stor potential. Vad det verkliga resultatet från valet blir återstår därför att se.

 

John Öberg är en norrbottning som nyligen bosatt sig i Uppsala. Hans hjärta klappar extra för miljöfrågor, ungdomsinflytande och internationella samarbeten. Förutom studierna i idéhistoria viger han hösten åt goda vänner, politiskt engagemang och till att fördjupa sig i allsköns samhällsfrågor.

 

Bild: Zimbabwean-eyes via Flickr

Related Posts