EU:s tuffare hållning gentemot systemrivalen Kina

Av Jakob Ranglin Grissler

En rapport av tankesmedjan Frivärld visade nyligen hur Kinas ambassad i Sverige bytt taktik från att bemöta kritiker offentligt till att kontakta dem personligen med explicita hot. I mitten av september uppmanade ett flertal tankesmedjor Utrikesdepartementet (UD) att kalla upp Kinaambassadören Gui Congyou för tillrättavisning. Kinas allt mer aggressiva och förtryckande beteende har fått omvärlden att i allt större utsträckning vända sig mot Kina. Även EU, som länge betonat Kinas roll som viktig handelspartner, har antagit en anmärkningsvärt mer antagonistisk hållning gentemot Kina den senaste tiden. Hur EU:s hållning gentemot Kina förändras kommer att spela en stor roll för Sveriges möjligheter att utöva påtryckningar mot Kina.

EU:s relation till Kina präglades länge av en vilja att ta del av dess växande marknad. Detta hade sin kulmen den 31:a december förra året då de båda parterna slöt ett omfattande investeringsavtal som skulle jämna ut en ojämlik handelsbalans mellan parterna och ge EU större tillgång till den kinesiska marknaden. Men motsättningar i deras syn på mänskliga rättigheter och demokrati fick det tätnande bandet att brista. EU införde i mars sanktioner mot Kina för dess förföljelser av dess uiguriska minoritetsfolk. Kinas regering besvarade dessa med godtyckliga motsanktioner mot bland annat EU-parlamentariker och oberoende forskare, däribland Utrikespolitiska Institutets Kinaforskare Björn Jerdén. Grälet ledde till att EU i maj avbröt investeringsavtalet och illustrerar svårigheten med att sammanlänka de två vitt skilda politiska systemen.

Både EU:s orkestrerade sanktioner samt hejdandet av investeringsavtalet visade på ett mer beslutsamt EU som vågar ställa krav och inte böja sig för den ekonomiska supermakten. Dessutom har Kinas mer öppet antagonistiska värderingar lett till att EU sedan 2019 har börjat kalla Kina för ”systemrival”. Det finns därmed skäl till att tro att en starkare motreaktion från västvärlden mot Kinas på senare år alltmer påstridiga försök att slå ned på demokrati och mänskliga rättigheter är att vänta.

EU:s attitydförändring gentemot Kina

I början av 2000-talet var den allmänna uppfattningen inom EU att Kina var en lovande handelspartner. Ekonomiskt utbyte med den auktoritära regimen motiverades med förhoppningen att Kina genom ekonomisk utveckling skulle bli demokratiskt. President Xi Jinpings företrädare, Hu Jintao (reg. 2003–2013), förespråkade en ”fredlig utveckling” av Kina som gick väl ihop med de europeiska förhoppningarna. Men bara månaden efter Xi Jinpings makttillträde som president i mars 2013 presenterade kinesiska kommunistiska partiet (KKP) en kommuniké där bland annat västerländsk konstitutionell demokrati och ”universella värden” såsom mänskliga rättigheter  angavs som ”falska ideologiska trender”. Det var början på en politik som alltmer skulle komma att fokusera på att stänga ute vad KKP kallar för västerländska värderingar, men som fram tills nyligen negligerats till stor del.

Donald Trump lyfte under sitt presidentskap emellertid fram Kina som ett hot, men inte på grund av Kinas bristande respekt för mänskliga rättigheter. Snarare anklagade han Kina för dess privilegierade handelsstatus och kallade EU för ”lika dåligt som Kina, fast mindre”. Trumps presidentskap tjänade snarare Kinas intressen, i alla fall när det kommer till att så split mellan de transatlantiska parterna USA och EU. Trumps isolationism fick Kinas utrikesminister Wang Yi att ta tillfället i akt 2018 då han kungjorde att Kina skulle fortsätta vara en ”multilateralismens förkämpe” och att ”internationellt samarbete borde styras av regler, inte impuls”. Trumps nycker och Kinas roll under finanskrisen 2008 som stabiliserande ekonomi stärkte Kinas inflytande inom EU. Europeiska regeringar gick därför emot USA:s tryck på att motverka Kina och bjöd in till ekonomiskt samarbete på flera fronter.

Men det senaste decenniet har den bilaterala relationen blivit alltmer försämrad av Kinas protektionistiska handlingar, såsom prisdumpning och statssubventionerad handel. Utöver det ser EU numera Kina som en ”systemrival som främjar alternativa styrelseformer”. I hennes första tal om tillståndet i unionen skärpte Europeiska Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen tonen då hon hävdade att EU var för långsamt med att reagera mot Kinas inskränkande av demokrati och individuella rättigheter. Hon pekade särskilt ut Kinas förbrytelser mot mänskliga rättigheter i Hongkong och mot uigurerna i ett passionerat tal som möttes med applåder från EU-parlamentsledamöterna. Därtill annonserade hon även planer på att anta en Magnitskijlag, en lag som möjliggör sanktioner mot individer som bryter mot mänskliga rättigheter. En sådan lag blev verklighet senare i december och möjliggjorde sanktionerna mot Kina i år, vilka var de första mot Kina sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989. Sanktionerna koordinerades tillsammans med Storbritannien, USA och Kanada och visar på en växande angelägenhet att försvara den demokratiska världsordningen där mänskliga rättigheter är universella, en världsordning som Kina på många sätt försöker underminera, bland annat genom att snedvrida människorättsbegreppet.

Kinas omformulering av mänskliga rättigheter

Eftersom principer såsom demokrati och mänskliga rättigheter strider mot KKP:s legitimitet har partiet verkat aktivt för att underminera och omformulera mänskliga rättigheter. Kinas försök att påverka människorättsregimen inom FN märktes tydligt i mars 2018 då Human Rights Watch (HRW) rapporterade att Kina skickat hotbrev till FN-ambassadörer. För att värna om deras bilaterala relation till Kina skulle ambassadörerna undvika att ”medsponsra, delta i eller vara närvarande” vid ett panelevenemang om Kinas människorättsförbrytelser mot uigurer i Xinjiang.

Panelevenemanget var en del av FN:s råd för mänskliga rättigheters (UNHRC) årliga marsmöte i Genève 2018, där man bland annat diskuterar Universal Periodic Review (UPR), en bedömning av enskilda länders hanterande av mänskliga rättigheter som utkommer vart femte år. Det året var Kina ett av länderna under granskning och HRW noterade flera försök från Kinas håll att påverka FN-tjänstemän och länders bedömningar av Kina genom felaktig information och förtäckta hot.

Sessionen präglades även av bidrag från kinesiskt håll. En resolution kallad ”Främjandet av ömsesidigt gynnsamt samarbete på människorättsområdet” antogs efter att USA var den enda nationen att rösta mot resolutionen (med 28 för och 17 nedlagda röster). Resolutionen har kritiserats av flera länder för att vara för otydlig och inte ha någon koppling till mänskliga rättigheter eller internationell lag. Men även om dess vaga definition saknar udd så är den inte utan påverkan på mänskliga rättigheter. Resolutionen är en del av ett försök från Kinas sida sedan början på 1990-talet att sprida sin egen definition av mänskliga rättigheter. Andréa Worden, jurist och förespråkare för mänskliga rättigheter, hävdar att resolutionen ”ersätter individen som det primära subjektet och förmånstagare av mänskliga rättigheter och gör om mänskliga rättigheter till en mellanstatlig fråga.” Det innebär alltså en inskränkning av FN:s rätt att kritisera länder för deras nationella förhållanden genom att prioritera nationell suveränitet över individers rättigheter.

Konceptet ”ömsesidigt gynnsamt samarbete” har även kallats för ”win-win-samarbete” och innebär i praktiken att man frångår mänskliga rättigheter till förmån för handels- och ekonomiska relationer, såsom teknisk assistans. Eftersom teknisk assistans är något som Kina är ledande inom genom sina världsomspännande infrastrukturprojekt menar Worden att Kinas regering därmed försöker höja sin status inom UNHRC. Men främst är det en del av regeringens försök till att omformulera mänskliga rättigheter där ”rätten till utveckling” står över politiska och civila rättigheter.

Stöd och motstånd för en Kinaledd världsordning

Kinas stora fokus på utveckling är inte bara ett försök att urholka definitionen av mänskliga rättigheter utan också en vink till det globala syd. För att implementera sin egen definition av människorättsbegreppet har Kina positionerat sig som ledare och språkrör för världens utvecklingsländer och influerat dem genom ekonomiska medel. Som världens största långivare har Kinas regering ett väldigt inflytande att påverka utvecklingsländers politik och av kontrakten att döma är det inget som de drar sig för att utnyttja. Enligt en studie om kinesiska lånöverenskommelser från i år består kontrakten inte bara av stränga sekretesskrav; i 90 procent av de undersökta kontrakten står det att den kinesiska staten får avbryta kontrakten om det sker plötsliga förändringar i låntagarländernas politik. Det möjliggör alltså ett fast kinesiskt grepp på världens utvecklingsländer och deras utrikespolitik. Strategin har gjort att Kina ibland har ett numerärt övertag i FN:s råd för mänskliga rättigheter, vilket var fallet i genomdrivandet av den tidigare nämnda resolutionen från 2018 där inga europeiska medlemmar var för förslaget.

Tankesmedjan National Bureau of Asian Research (NBR) i USA har kartlagt KKP:s vision av en kommande världsordning. Kina har där en topp- och mittenposition bland en stor samling länder, inte minst utvecklingsländer, baserat på Kinas traditionella roll som ett ”mittenrike” och navet i ett tributsystem där Kinas ställning överordnas i handelsrelationer. Kina ska inte utöva direkt kontroll över andra stater, men ska vara centrum i ett system av ömsesidigt beroende. Det går heller inte ut på att Kina ska inneha världshegemoni. I stället bygger det på en partiell hegemoni där ”västmakter” är förlagda till periferin och utomstående makter inte kan intervenera i Kinas nationella politik. Demokrati och mänskliga rättigheter är därmed hänvisade till samma periferi.

Den mest centrala strategin för att uppnå denna vision är Kinas Bälte- och Väginitiativ (BVI) som går ut på att fylla en stor investeringslucka inom infrastruktur som är nödvändig för utvecklingsländers fortsatta utveckling. Utan stora infrastrukturinvesteringar skulle deras utveckling stanna av genom en ”flaskhalseffekt” och BVI har därför haft ett stort genomslag med så många som 139 deltagarnationer enligt en uppskattning.

BVI syftar till stor del till att omordna världens kapitalflöden och länders beroende till att göra Kina mer centralt. Beroendeställningen som projektet resulterar i för många länder har också lett till att de tar ställning med Kina i internationella forum såsom UNHCR. Pakistanska diplomater, till exempel, hyllade ”Kinas ansträngningar att värna för dess muslimska medborgare” trots dess förföljelse av uigurer. Det är ett märkbart exempel eftersom Pakistan är del av Kina-Pakistanska Ekonomiska Korridoren (CPEC), som är ett massivt infrastrukturprojekt inom ramverket för BRI och har placerat Pakistan i en beroendeställning där foglighet inför Kinas minsta vink är avgörande för dess ekonomiska utveckling.

Samma strategi har testats i Europa, men utan samma framgång, främst i Central- och Östeuropa, där Kina har etablerat samarbete med 16 länder—kallat ”16+1”—genom bilaterala relationer. Systemet har kritiserats som en ”söndra-och-härska”-teknik gentemot EU, men har inte varit lika lyckad som i andra delar av världen. Det blev tydligt i juni förra året då elva av deltagarländerna valde att skriva under ett samlat uttalande mot Kinas agerande i Xinjiang och Hongkong.

Kinas försök att omformulera och underminera mänskliga rättigheter i världen har fått stort genomslag de senaste åren genom lyckade resolutioner i FN:s råd för mänskliga rättigheter. En revision av 2018 års resolution röstades igenom i mars i år vilket indikerar att den kinesiska regeringen fortsätter ha inflytande över hur mänskliga rättigheter omformas i FN. Men skillnaden mot 2018 illustrerar förändringen av EU:s attityd gentemot Kina sedan dess: istället för att rösta neutralt röstade i år hela 15 länder emot förslaget, jämfört med 2018 års omröstning där bara USA gjorde detsamma.

Den kinesiska statens på senare år alltmer vågade förbrytelser av mänskliga rättigheter i Xinjiang och Hongkong, dess beteende under Coronakrisen och dess ilskna ”wolf warrior”-diplomati har fått en motsträvig koalition av demokratier att hårdna. Donald Trumps EU-förakt har bytts ut mot Joe Bidens administration som till stor del är i linje med EU. Med ett högre tryck på att förespråka mänskliga rättigheter finns det möjlighet att vinna över länder som annars följt Kinas linje att försöka förpassa mänskliga rättigheter till en västerländsk periferi. Ett växande motstånd mot Kinas aggressiva retorik verkar ha gjort avtryck på Xi Jinping då han i april tonade ner Kinas aggressiva retorik genom att uppmana till en mer vänskaplig hållning. I en konversation med Angela Merkel nyligen sa Xi Jinping att han hoppades att det nedlagda investeringsavtalet mellan Kina och EU skulle återupptas, men det lär vara få inom EU som kommer vilja stödja det. Bråkstaken Gui Congyou avgick slutligen i september och kanske väntas en mildare framtoning gentemot Sverige i nästa ambassadör.

Omslagsbild: Fabrice Debatty

Jakob Ranglin Grissler has a master’s degree in Asian studies from Stockholm University and is currently finishing a second bachelor’s degree in international relations at the University of Gothenburg. He has studied two years in Osaka, Japan and focuses mainly on the social, political, and cultural issues of East Asia. Additionally, he has a passion for international norm-making such as democracy and human rights.

Related Posts