Av Karin Kristensson

Regnbågsflaggor fladdrar i sommarvinden. Inte bara i händerna på alla ivriga människor som firar frihet och kärlek, utan även i skyltfönstren på affärerna och restaurangerna längs gatan som den storslagna, glittrande Prideparaden fyller med färg och musik. Jag förälskar mig stolt i både tjejer och killar, med en Lesbisk makt-pin på jackan och en stöttande familj i ryggen.

Som en människa på flykt från ett land där du som HBTQ-person saknar samma rättigheter drömmer du kanske om en friare framtid i Sverige. Du möts av en statlig myndighet där det pratas ett språk du inte kan. Där är det helt upp till dig att bevisa att du har skäl att stanna – du måste ha en välgrundad fruktan för förföljelse i ditt hemland. Det krävs även att du bevisar din sexualitet eller ditt könsuttryck. Jag kan inte ens börja att föreställa mig hur det skulle gå till.

Vid regeringsskiftet 2014 lovade statsminister Löfven att Sverige inte bygger några murar. Men plötsligt begicks vidriga brott mot mänskligheten någon annanstans i världen, och fler människor än någonsin bad Europa om hjälp. Under hösten 2015 bestämde regeringen att Sverige behövde få andas, och rekordhårda åtgärder sattes in för att minska antalet asylsökande. Medan dörrar för HBTQ-personer i Sverige slås upp till höger och vänster – samkönade äktenskap blir lagligt och lesbiska par får rätt till assisterad befruktning – tycks dörren för flyktingars väg till hjälp i Sverige långsamt stängas igen. De många vägar som jag, en ung HBTQ-person i Sverige, kan välja att gå har alla inte tillträde till. De människor som kommer från länder där deras sexualitet eller könsuttryck innebär hot mot deras liv kan inte följa efter, utan att först passera genom den smala glipan som är Sveriges asylpolitik.

När den främmande statliga myndigheten – Migrationsverket – bestämmer huruvida du ska beviljas uppehållstillstånd utgår de, utöver dina egna berättelser, från information som samlats in om ditt hemland. Informationen är baserad på rapporter från bland annat människorättsorganisationer, och har blivit bättre med tiden. Sannolikt är dock att du har större chans att bli tagen på allvar som homosexuell man, då det är denna grupp som oftast nämns. Avsaknaden av information om andra HBTQ-minoriteter tolkas gärna som att landet är säkert. HBTQ-personer som flytt från Balkanländer blir ofta nekade asyl på grund av bristfällig information om deras hemland. Alla från Albanien får avslag då det nämns i landrapporten att det finns en polisstation i Tirana som är HBTQ-certifierad. Skulle jag kunna kräva ett certifikat efter att ha deltagit på en enda frivillig föreläsning?

Handläggare på Migrationsverket har sagts upp i massor. De verkar ha begränsningslagen att skylla. Den trädde i kraft under sommaren 2016, minskar människors möjlighet att få asyl i Sverige, och även möjligheten för de som får asyl att återförenas med sina familjer. Begränsningslagen innehåller tekniskt sett bestämmelser om tillfälliga uppehållstillstånd på tre år eller tretton månader, i stället för permanenta, och att en av tre former av skyddsstatus stryks.

Betyder detta att Migrationsverket ska bedöma människorna i asylprocessen annorlunda? Så klart inte. Ändå ser asylrättsjurister som arbetar med HBTQ-flyktingar att avslagen har ökat dramatiskt, och att fall som tidigare utan tvekan skulle ha lett till uppehållstillstånd nu leder till avslag och utvisning. I Uganda är det vanligt att människor som är öppna med sin HBTQ-identitet hängs ut med namn i media, där allmänheten uppmanas att ta lagen i egna händer. Förut var detta ett skäl att låta ugandiska HBTQ-personer stanna. Nu skickas samma människor tillbaka.

Alla vet att det är tungt att sticka ut och vara annorlunda, att ständigt behöva förklara sig själv. Tänk då att sättet du sticker ut på är olagligt, eller leder till hot mot ditt liv från familj och grannar. För att kunna vara fri och säker måste du bevisa din sexuella läggning för en främling i Sverige, i ett hårdnande politiskt klimat där färre och färre får stanna kvar. En ung pojke från Uganda fick frågan av Migrationsverket: “Hur kände du när du insåg din sexuella läggning?” Han svarade att han mådde bra och blev glad när han insåg att han var kär i sin bästa vän. En man från Bangladesh blev ombedd att uppge när han insåg din sexuella läggning, och han svarade att han var omkring sexton år gammal. I det första fallet berättade handläggaren att det inte är trovärdigt att vara glad som homosexuell i Uganda där alla rättigheter saknas. I det andra fallet berättade handläggaren att sexton är en väldigt sen ålder att inse sin sexualitet i Bangladesh. Migrationsverkets bedömningar bygger alltför ofta på förutfattade meningar om hur en trovärdig HBTQ-person bör vara och känna, utan hänsyn till att varje människas upplevelser är individuella.

Här märks det att det öppna klimatet kring normbrytande sexualiteter och könsuttryck inte har spillt över på flyktingmottagandet. Kanske är vi inte så fördomsfria i Sverige som vi vill ge sken av att vara? Migrationsverket verkar inte ha insett att kultur påverkar ens sexualitet och könsuttryck, precis som det påverkar alla mänskliga uttryck. Okunskapen om vad det innebär att ha flytt från ett land där du aldrig har satt ord på din sexualitet eller ditt könsuttryck, för att plötsligt detaljerat tvingas beskriva det i Sverige, tycks vara utbredd. I detta fall påverkar den okunskapen människors livsöden på ett oerhört konkret sätt. Det gör det extremt viktigt att det offentliga biträdet som representerar dig som HBTQ-flykting är HBTQ-certifierad. Hen måste förstå vad dina asylskäl går ut på och vad som krävs för att du ska få stanna. Det händer att HBTQ-flyktingar blir tilldelade biträden som inte ens träffar dem innan intervjun, och då är chansen för uppehållstillstånd i princip obefintlig.

Den mest grundläggande formen av makt är den över ditt eget liv, och den makten har du inte som HBTQ-flykting. Först tar staten du flyr från bort rätten att vara den du är. När du sedan kommer till Sverige – ett land där hen används i dagligt tal och förskolor är HBTQ-certifierade – är det återigen staten som bestämmer om du har rätt att ta del av det öppna klimatet eller inte. Ibland representeras staten dessutom bara av en enda person i en intervju på en myndighet. Maktlösheten som det innebär är svår att föreställa sig. För HBTQ-flyktingar innebär andras fördomar utvisning, och glädje över kärleken innebär att inte bli trodd. Öppenheten i Sverige omsluter inte alla, regnbågsflaggorna i julisolen i Stockholm har mörkare baksidor.

______________________________________
Historierna och erfarenheterna beskrivna i denna artikel kommer från intervjuer med en asylrättsjurist, genomförda av skribenten.

Karin Kristensson studies political science with a hope of somehow being able to use that degree to fulfill her dream of writing for a living. She’s a literature lover, has two book related tattoos, and her beverage of choice is (almost) always red wine. In her spare time she enjoys playing Trivial Pursuit, petting every cat she meets and sleeping late in the morning.

Bild: Marina Skovgaard Dokken

Related Posts