Av Isa Lappalainen

Inom narkotikapolitiken ryms de klassiska politiska skiljelinjerna. Individens frihet att själv välja ställs mot moraliska uppfattningar om medborgaren och statens ansvar. Sedan 1900-talets mitt har vi sett en global trend av prohibitionistisk politik vad gäller droger.  

Vid 1961 års UN Single Convention on Narcotic Drugs motsatte sig organisationen officiellt reglerade marknader inom medlemsstaterna och enades om att förbudet var den rätta vägen. Denna linje har under lång tid mött väldigt lite motstånd, men nu tycks övertygelsen om förbudets goda effekter luckras upp.

En liberaliseringsvåg sägs skölja över västerländska demokratier. FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan har markerat mot vad han anser vara “missriktade narkotikapolitiska åtgärder” som resulterat i en gigantisk svart marknad, som i sin tur gett näring till spridningen av våld och korruption. I en rapport från 2011 där FN uppskattar antalet droganvändare i världen till 250 miljoner – en siffra som dramatiskt växer vid inkluderingen av de som jobbar med produktion och distribuering – så poängterar han att “We simply cannot treat them all like criminals”. Antonio Guterres har nu valts som sittande generalsekreterare Ban Ki-Moons efterträdare, tidigare känd som Portugals premiärminister och initiativtagare till avkriminaliseringen av drogbruk i landet.

Trots detta lyser knarkfrågan med sin frånvaro i den svenska politiska debatten och det råder konsensus bland samtliga riksdagspartier om stödet för nolltoleransen. Det är dock troligt att även den svenska politiken så småningom kommer att anpassa sig. Droghandeln på internet gör det svårare att hejda marknaden och nya kemiska sammansättningar utvecklas idag för fort för att lagstiftningen ska kunna hänga med.

Utvecklingen utmanar även hur vi definierar vad som faktiskt är en drog, och i kampen om definitionen finns många intressen representerade. Drogpolitiken påverkar nämligen handlingsutrymmet för alla möjliga aktörer: från FARC-guerillan i Colombia till stora läkemedelsföretag, idrottare i internationella sportsammanhang, potentiella väljare i amerikanska valet, vanliga skattebetalare och inte minst missbrukare.

I det här numret har vi försökt måla en bild av det skifte vi tycks befinna oss i vad gäller politikens relation till droger, men även en bild av bakgrunden mot vilken det sker.

Av Isa Lappalainen

Related Posts