Av Andreas Tranvik

Vad innebär det att vägra välja? Frågan är, tror jag, mycket viktig att fundera över, kanske särskilt inom politiken. Politiska ståndpunkter och beslut får konsekvenser, och ståndpunkterna och besluten grundar sig i just val. Den liberalt sinnade väljer av ett eller annat skäl friheten framför jämlikheten på samma sätt som att den nationalistiskt sinnade väljer nationella värden framför internationella.

Det politiska tänkandet handlar alltså i många avseenden om – för att använda nationalekonomisk terminologi – trade-offs. Men ibland formuleras ståndpunkter på grundval av att vägra välja, och därtill är även vissa politiska praktiker, såsom neutralitetspolitiska doktriner, likaledes grundade i en logik om att förneka valet. I denna text vill jag undersöka huruvida en sådan politisk argumentation – den som bygger på att vägra valet – kan vara giltig. Jag vill alltså skärskåda den politiska neutraliteten som idé. Låt oss därför vända blicken mot en utrikespolitisk debatt om denna sak i efterkrigstidens Sverige, nämligen debatten om den tredje ståndpunkten. Möjligen är detta en tid och en plats ur vilken vi kan erhålla några historiska lärdomar.

Vad var då den tredje ståndpunkten? Det handlade om en varken-eller-inställning till Kalla krigets parter, en explicit ovilja att ta ställning mellan Sovjet och USA eftersom bägge sidor ansågs vara moraliskt undermåliga. De två supermakterna betraktades alltså vara lika klandervärda vilket omöjliggjorde någon form av lesser evil-princip enligt vilken man ändå, trots usla alternativ, bör välja sida. Alternativt ansåg man det vara meningslöst att överhuvudtaget värdera respektive staters oegentligheter. Förespråkarna för den tredje ståndpunkten inkluderade författare och intellektuella som Karl Vennberg, Artur Lundkvist och Werner Aspenström. Andra författare och skribenter som Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och inte minst Herbert Tingsten tillhörde dess skarpaste kritiker. Tingsten, den statsvetenskapliga nestorn tillika dåvarande chefredaktör för Dagens Nyheter, beskrev den tredje ståndpunkten i stridsskriften Tredje ståndpunkten. En orimlighet som en typ av politisk neutralism – neutralitet upphöjt till ideologi – och han argumenterade med kraft mot denna neutralism som han menade inte sällan var “blott en täckmantel för kommunistisk propaganda”. Artur Lundkvist och många av de andra vänsterintellektuella som stödde tredje ståndpunkten var alltså, i Tingstens ögon, egentligen anhängare till Sovjetregimen. Obeaktat huruvida sådana anklagelser var riktiga eller inte är det intressant hur Tingsten ville dra den tredje ståndpunktens bakomliggande resonemang till dess absoluta spets i syfte att illustrera positionens ohållbara sidor. “Det går inte att vinna fred genom undergivenhet” skriver han på ett ställe och framhåller därmed såväl neutralismens som pacifismens problematik. Andemeningen är, för att parafrasera en stridbar Tingsten-formulering, att den som kapitulerar idag blir till ryss imorgon.

Tingstens kritik bör dock inte ses som ett lovtal till den militära upprustningen. Han påpekar mycket riktigt att upprustningen knappast är konstruktiv, men att den ändå kan vara nödvändig för själva överlevnadens skull. Den ståndpunkt han formulerar präglas alltså av realism och pragmatism snarare än idealism. Inte heller var Tingsten nödvändigtvis den störste USA-vännen. Han instämde i att det jämte kritik av Sovjet var mycket befogat med USA-kritik, men betonade att det samtidigt fanns en stor skillnad i dessa fördömanden, en principiell skillnad som den tredje ståndpunktens förespråkare inte ville veta av: “Den tredje ståndpunkten eller neutralismen får fritt framföras i Amerika och Europa – den är brottslig i Ryssland och andra diktaturer – därför är den tredje ståndpunkten en orimlighet”. Han gav alltså tredje ståndpunkten rätt i bemärkelsen att han också ansåg det legitimt att kritisera bägge parter, men han underkände den gällande oförmågan att identifiera gradskillnader och värdera regimtyper mot varandra.

Tingstens radikala liberalism och brinnande kritik mot de han ansåg vara diktaturens apologeter skulle sedermera komma att inspirera liberala debattörer som Per Ahlmark, Folkpartiledaren som med stor aggression gjorde upp med de “medlöpare” han urskiljt under sin politiska bana, framförallt i boken Vänstern och tyranniet. Hos Ahlmark är dessa medlöpare både de som uttryckligen ställt sig bakom totalitära regimer men också de som i likhet med den tredje ståndpunktens företrädare haft ett neutralt förhållningssätt till diktaturer. Ahlmarks jakt på marxister som intagit tveksamma positioner kan stundom bli egendomligt rabiat, nästan fanatisk, men hans och Tingstens värv sätter ändå fingret på en springande punkt i den politiska neutralismens problematik. Den fråga som utgör pudelns kärna i allt detta är nämligen följande: när övergår neutralismen i medlöperi?

I de fall då alla parter man har att förhålla sig till är lika moraliskt förkastliga är frågan enkel att besvara. Då kan neutralism vara ett legitimt uttryck, och man kan undgå att bli någons nyttiga idiot. Problemet är bara att det i verkligheten sällan rör sig om parter som är exakt lika i moraliskt hänseende. För att återgå till Kalla kriget menar jag att Tingsten hade rätt i det fanns en väsentlig principiell skillnad mellan USA och Sovjet, en skillnad som även den mest inbitne USA-kritikern måste inse. Den sovjetiska totalitarismen var helt enkelt av en annan grad än de amerikanska demokratiska bristerna och brotten mot mänskliga rättigheter. Neutralism är alltså rimligen inte ett giltigt förhållningssätt till totalitära regimer om alternativet är icke-totalitärt. Risken för medlöperi är stor om du ställer dig likgiltig inför det förtryck som bevisligen är störst. I många lägen kommer det dock vara oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma vilket val som är rätt eftersom man aldrig sitter på all nödvändig information och kunskap om saken. Och i många lägen kommer man först i efterhand se det alternativ som då ter sig vara självklart; först när historien skrivs blir det riktiga valet uppenbart. Enligt min mening borde det trots allt vara mer respektabelt att välja sida i de allra viktigaste politiska sammanhangen, oavsett om man valt fel sida eller inte. Vägran att välja är sällan respektingivande. Den konstitueras många gånger av en moralisk och politisk feghet. Icke-valets historiska facit övertygar inte, vilket exemplet med den tredje ståndpunkten illustrerar. Den politiska neutralismen är alltjämt en grogrund för medlöperi, och det bör man fortsatt vara medveten om när man i vår tid intar sådana positioner.

Andreas Tranvik kommer från Stockholm och har studerat vid Uppsala sedan 2017. Hans studier har främst kretsat kring humaniora, huvudsakligen i form av litteraturvetenskap och historia, de ämnen som roar honom mest. Andreas har också ett stort filmintresse, vilket får honom att spendera mycket tid i bibliotek och biografer.

Illustration: Ellen Storgård

Related Posts