Av Selma Brodrej

Den värsta av tider är här. Aprilångesten pulserar. Varje år är det likadant. När ni läser detta är det redan över. Men i skrivande stund känns det så otroligt långt borta. Ljuset i tunneln är i princip obefintligt. I takt med knopparna som brister, solen som börjar värma, uteserveringarna som öppnar, smyger sig också sista ansökningsdagen allt närmare som ett skuggande moln mitt i vårsolen. Vad i helvete ska jag göra nästa termin?

Mina vänner pratar om språkkurser i Provence, praktikplatser i New York, fyra månader i Sydamerika, masterprogram i Genève. Valen är obegränsade, världen är öppen, möjligheterna tar aldrig slut. Vi kan göra vad vi vill. Och där ligger jag, scrollandes på antagning.se, oförmögen att ens välja ämneskategori. Läkarlinjen eller litteraturvetenskap? Kanske borde jag lära mig mer om historia? Varför pratar jag inte ryska? Retail management på Handels? Skriva skönlitteratur på Biskops Arnö? Jag klarar det inte. Deadlinen passerar. Praktikplatserna fylls upp och resor bokas. Det blir en apatisk höst i sängen för mig. Fy fan, tänker ni. Vilken otacksam och bortskämd slacker hon är. Och ni har helt rätt. Men vad ska jag säga? Jag är bara ett barn av min tid.

Ronald Inglehart har forskat på vad som händer med generationer vars uppväxt präglats av långa perioder av ekonomisk tillväxt och fred. Hans forskningsresultat visar att ju längre upp en generation kommer på Maslovs behovstrappa, desto mer tar den materiell trygghet för givet. Istället för att värdesätta trygghet och tillväxt strävar dessa generationer efter så kallade “post-material values”. Vad dessa post-materiella värderingar betecknar är flytande, men det kan exempelvis handla om sökande och agerande efter ett självförverkligande, en hög livskvalitet, en idé om inre meningsfullhet och “ett gott ideologiskt syfte” (tänk miljöfrågor/jämlikhet). Ett stabilt jobb med hög lön är inte lika eftertraktat i post-materiella samhällen, istället krävs en arbetsmarknad som tillåter inre stimulans och djupare meningsfullhet.

Antalet “materialister” i förhållande till “post-materialister” i ett land varierar påtagligt beroende på hur länge landet varit i fred och hur trygg befolkningen känner sig rent materiellt. Exempelvis i Sverige, som varit i fred i 205 år, finns det enligt forskningen fem gånger fler post-materialister än materialister. Denna siffra är extrem i jämförelse med till exempel Pakistan, där materialisterna överträffar post-materialisterna med 50 mot 1. Ingleharts teori bygger på en hypotes om att individer sätter ett högre värde på det de saknar, eller åtminstone det som inte finns i obegränsat överflöd. Detta gör sökandet i ett land som Sverige diffust och flytande. Vad är egentligen meningsfullt och självuppfyllande?

Jag tänker att detta abstrakta sökande är en viktig orsak till min aprilångest. Postmateriella värderingar i kombination med kapitalismens dörröppnande där allt alltid är tillgängligt. De svenska jordgubbarna i december; erbjudandena om weekends till LA och Tokyo; de miljontals männen på Tinder. Allt gör mig desorienterad och totalt handlingsförlamad. Jag cirkulerar i timmar på Coop, inkapabel att ens välja yoghurtsort. Jag högerswipear aldrig, de potentiella dejterna är helt enkelt för många.

Ursäkta otacksamheten, förlåt för att jag inte uppskattar den privilegierade position jag absolut inte förtjänat att hamna i. Jag förstår att det kliar i era fingrar, kära utvecklingsstudenter. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att drömma om en mer begränsad tillvaro. Jag vill inte kunna åka till New York. Jag vill att männen på tinder ska ta slut. Att mataffären ska sälja en sorts yoghurt. Att någon ska säga, “Selma, det här måste du jobba med, du får inte välja.”

Jag letar febrilt efter en lösning på apatin. Det närmaste jag har kommit är självbegränsning, att helt enkelt lura sig själv till att tro att samhället vi lever i är mindre öppet. I brist på statlig reglering försöker jag agera som min egen Fidel Castro. Det är inte optimalt men det är det närmaste jag har kommit en lösning. För er som kan relatera till detta vidriga i-landsproblem kan jag ge följande tips på lösningar: (1) Bli vegan (lättare att välja middag, ICAs och de flesta restaurangers veganska utbud är fortfarande relativt bristande); (2) “Flygshamea” dig själv så mycket du kan (begränsar weekendmöjligheterna, det längsta du kommer med tåg över en helg är Köpenhamn); (3) Dra ner ålderspannet och avståndet på tinder så mycket det går, gärna i kombination med att bosätta dig på en plats med relativt liten befolkning (förr eller senare tar de slut). Om någon har fler förslag på hur vi ska tackla dessa svåra levnadsförhållanden vi olyckligtvis tvingas leva under, hör gärna av er.

Selma Brodrej studies literature in Stockholm at the moment. She’s into astrology, books about crazy women and photography.

Illustration: Marina Skovgaard Dokken

Related Posts