Av Karine Pfenniger

Återigen faller snön. Den täcker allt skräp som samlas längs vägarna. Plastflaskor, borttappade fälgar, fimpar. När det töar på våren dyker dessa föremål upp igen, ofta på nya, oförutsedda plaster. Vissa saker hittas dock inte igen på våren av den enkla anledningen av att de inte syns. Bland dessa finns däckpartiklar.

Att dessa småbitar av gummi är osynliga innebär dock inte att deras inverkan är obetydlig. Forskare uppskattar att mellan 5 och 10 procent av den totala mängden plast som hamnar i havet är däckpartiklar. Detta innebär att de svarta granulerna utgör lika mycket havsförorening som plastflaskor, plastpåsar eller plastfiber från kläder. Under ett däcks liv slits cirka 30 procent bort och hamnar i naturen.

Däckpartiklar är en sorts mikroplaster. Att däcken, tvärtemot andra plastsorter, innehåller toxiska ämnen som de cancerframkallande polycykliska aromatiska kolväten, kimrök eller tungmetaller som bly, är en anledning att rikta fokus på dem. Dock har däckpartiklar knappast varit föremål för studier. För att greppa deras inverkan tar vi först ett steg tillbaka till vad forskningsvärlden vet om mikroplasterna, alla kategorier tillsammans.

I många år har forskare varnat om mängden plast som släpps ut i naturen. Forskare uppskattar att mellan 4,8 och 12,7 miljoner ton plast hade nått haven år 2010, och denna mängd lär fördubblats till år 2025. Bland denna uppsjö finns mikroplaster. Dessa små plastbitar på mindre än 5 mm tycks finnas världen över, och sprids bland annat genom avloppsvatten. En studie har visat att mellan 80 och 90 procent av de mikropartiklarna som finns i avloppsvatten går igenom hela filtreringsprocessen ner till avloppsslam, som sedan används som gödselmedel. Mikropartiklar har även hittats i kranvatten.

Men om mängden mikroplaster i vattnet är överväldigande, så lär det finnas ännu flera i jorden. Enligt en grupp forskare från Tyskland kan det finnas upp till 23 gånger flera mikroplaster i jorden än i havet. Närvaron av plast i jorden kan ha olika effekter på miljön. Daggmaskar gräver exempelvis på ett annat sätt när de möter små bitar av plast, vilket altererar jordens skick. Plastbitar har en påtaglig påverkan när de intas av djur, särskilt om de bär med sig kemiska föroreningar som de hormonstörande polyklorerade bifenyler, DDT, ftalater och bisfenol A. Studier har också visat att dessa mikroplaster kan hindra ostrons fortplantning och döda räkor som har ätit dem. När det gäller nanopartiklar (mindre än 100 nm) möjliggör deras storlek att de kan komma in i celler, hjärnblod eller placenta, där de bland annat kan skapa inflammation och ändra genernas uttryck.

Det finns även tecken på att dessa små partiklar intas i ganska stor omfattning. En kinesisk studie om landbaserade fåglar upptäckte exempelvis mikroplaster i tarmen från 94 procent av de observerade fåglarna. Mikroplaster har hittats på alla nivåer av livsmedelskedjan, och till och med i vår mat. Forskare har upptäckt mikroplaster i honung, socker, öl och även salt.

Världen kommer inte att bli av med mikroplaster inom kort. Även om hela produktionen av plast skulle stoppas nu skulle antalet mikroplaster fortsätta öka eftersom den existerande plasten fragmenteras i allt mindre delar under sin livstid. Situationen är så pass allvarlig att forskarna varnar om att mikroplaster kan vara den mest utbredda och långvariga antropogena förändringen.

I själva verket tycks däckslitage medföra en större produktion av mikropartiklar än summan av de nu kända mikropärlorna från kosmetiker och plastfibrerna från kläder. Och enligt en omfattande metaanalys om däckpartiklar publicerad i International Journal of Environmental Research and Public Health bidrar dessa ”på ett väsentligt sätt till strömmen av (mikro-)plaster in i miljön”.

Varje år utfärdas 0,81 kg av däckpartiklar för varje människa på jorden. Totalt innebär detta 6 000 000 ton däckpartiklar per år, vilket räcker för att fylla 31 av världens största containerfartyg. Bilar utgör den allra största partikelkällan, långt före flygplan, konstgräsmattor, bromsar eller vägmarkeringar. Landet med mest däckpartikelutsläpp per capita är USA, med 4,7 kg per år. I Sverige uppskattas det släppas ut 1,3 kg däckpartiklar per person och per år. En särskild bidragande faktor till att däckpartiklarna hamnar i naturen i vårt land är att snön, som bär med sig dem, skyfflas bort från vägarna och dumpas direkt in i vatten.

Precis som för de övriga mikroplasterna är det dock framförallt i jorden som däckpartiklar slutligen ankommer: upp till 67 procent, enligt en nederländsk studie. Resten återfinns i ytvatten, i avloppsledningar och även i luften. Det har estimerats att däckpartiklarna utgör mellan 3 och 7 procent av partiklarna i luften (PM2.5). Detta tyder på att de bidrar till den globala luftföroreningen, som WHO har uppskattat orsaka 3 miljoner döda i 2012.

Däckpartiklar kan, i likhet med andra mikroplaster, ackumuleras i tarmen eller i gälar och leda till döden för små evertebrater. Precis som för andra mikropartiklar och givet avsaknaden av specifika studier uppskattar forskare att det finns stor risk att däckpartiklar också hamnar i vår mat.

Än så länge har däckpartikelproblematiken dock inte kommit fram till politikernas bord. EU-kommissionen har förvisso genomfört åtgärder för att ta tag i plastfrågan under de senaste åren, såsom insatser för reducerad användning av plastförpackningar. Mikroplaster har också tagits upp i den politiska agendan av vissa länder, som Sverige, som har förbjudit kosmetika som innehåller mikropärlor. Däckpartiklar har dock hittills förblivit ouppmärksammade från politikerna; till och med EU-regleringen av däck, som sätter kriterier för saker som rullmotstånd, väggrepp och ljud, nämner inte en enda gång däckslitage.

Däck, tvärtemot andra källor av mikroplaster, har dessutom ingen plastfri ersättning än. Även om det finns olika projekt för att hålla avloppsvattnet rent från däckpartiklarna, har ingen av dem genomförts långtgående än. Och oavsett teknisk utveckling angående avloppssystemet, kommer miljoner ton av däckpartiklar att gå ut i naturen varje år om det inte finns allmän medvetenhet och politisk vilja. Givet att antalet bilar har ökat jämnt under de sista hundra åren kommer utsläpp av däckpartiklar inte att minska av sig själv. Som forskarna i metastudien formulerar det är det något som förtjänar ”en högre plats på den politiska agendan”.

Med en bakgrund inom teater och dramaturgi brinner Karine Pfenniger för att gräva och berätta historier som rör lobbyism, korruption, transationella företag, råvarumarknaden och klimatförändringen. För närvarande läser hon Politices kandidatprogrammet från Wien och ämnar för framtiden fortsätta granska maktinnehavarna.

lllustration: Magnus Lundström

Related Posts