Av Karin Kristensson

På varje campus finns anslagstavlor där affischer och flyers trängs om utrymme. Deras budskap handlar ofta om frivilligföreningar att engagera sig i, och de slåss om förbipasserande studenters uppmärksamhet. Enkla och analoga blir de ofta förbisedda, men orden på de blygsamma A4-arken tillhör några av samhällets starkaste röster. Hösten 2016 gick Ioanna Blasko förbi en av anslagstavlorna och mötte frågan: Vill du hjälpa ensamkommande med läxorna? 

“Jag var intresserad av att hjälpa till på olika sätt”, berättar hon för mig när vi träffas, “och då tänkte jag: det här är ju en bra grej!” Idag är Ioanna kassör i Röda Korsets ungdomsförbund i Uppsala. Jag sätter mig ned med henne och ordföranden, Aliki Cavelier Bizas, för att lära mig mer om de som svarar ja på frågor likt den Ioanna läste på en flyer för fyra år sedan. 

Vi sitter runt ett bord i ett litet rum ungdomsförbundet lånar av Uppsalas Rödakorskrets. En bokhylla bakom oss tyngs av pärmar med budget- och verksamhetsplaner och lådor med pyssel och fika. På väggarna hänger diplom och tidningsurklipp. Aliki pekar ut en stor tavla bredvid bokhyllan. “Nasir, som målade den, bestämde sig för att ge den till oss som en gåva”, berättar hon. 

Nasir tog tillsammans med en grupp andra afghanska ensamkommande killar del av ett projekt som leddes av enheten för transkulturell psykiatri i Uppsala. Deltagarna fick måla som en del av behandlingen. Röda Korsets ungdomsförbund hjälpte till genom att hålla i utställningen, och när projektet var slut ville Nasir tacka de frivilliga för att de blivit hans kontakt med det svenska samhället. “Han stod där”, säger Aliki och pekar mot tavlan, “och så höll han ett litet tal, och då kände man bara… Det kändes så bra.”

Aliki och Ioanna hjälper människor utanför sina egna familjer – men får inte betalt för det. Att ersättning i form av pengar inte är inblandat resulterar i att frivilligarbete, exempelvis det som utförs av föreningar som Röda Korsets ungdomsförbund, utelämnas ur officiell statistik som beskriver en befolknings sysselsättning. Vad betyder egentligen frivilliguppdrag i ett samhälle där lön tycks definiera värdet av arbete?

Många forskare menar att frivilligarbete spelar en betydande roll – i synnerhet när det handlar om att bygga upp humankapital, det vill säga människors kompetens och kunskap. Både Ioanna och Aliki började sitt engagemang med att hjälpa ensamkommande flyktingar med läxorna, och alla verksamheter de nu utvecklar genom styrelsearbetet handlar om att ge barn och unga stöd. Volontärarbete handlar på så sätt om att ge människor de verktyg och det stöd som krävs för att kunna ta del av och bidra till samhället.

“Många individer befinner sig i hemlöshet, har problem med droger, och ja, det är en konsekvens av deras livssituation”, tror Ioanna. “Jag kan inte själv tänka mig att komma till ett nytt land, försöka gå i skolan, och sedan få avslag efter avslag på sin ansökan om att få stanna.” Det som fick henne att fortsätta med läxhjälpen var att kontakten med de ensamkommande kändes så givande. “I början var det vissa som inte ens kunde prata svenska, och sen efter ett år hjälper man dem med att skriva uppsatser. Det är fantastiskt att se.”

“Det står i barnkonventionen”, fortsätter Aliki. “Alla har rätt att gå i skolan, men om man inte kan språket är det svårare att göra läxorna, så det vi gör hjälper ju de här personerna att på något sätt få lite bättre möjligheter till ett fortsatt liv i Sverige.”

Såväl integration som barns rättigheter står ofta högt på politiska handlingsprogram och det finns gott om både offentliga och privata aktörer som erbjuder läxhjälp – mot betalning. Genom att se till att unga flyktingar klarar skolan och kan börja jobba bidrar Ionna, Aliki och resten av de frivilliga i allra högsta grad till samhället. Att deras arbete inte räknas som en del av ett lands ekonomi tycks därför gå emot all logik. 

De senaste årens åtstramade invandringspolitik märks tydligt för de frivilliga på Röda Korsets ungdomsförbund. “När jag började var det jättemånga som bodde på boendet och man hjälpte flera åt gången”, berättar Ioanna. “Och nu är det kanske en person som ibland behöver hjälp. Det var nästan som om det fanns en punkt då alla helt plötsligt försvann.” 2017, när Aliki blev verksamhetsledare för läxhjälpen, besökte grupperna elva hem för vård och boende runt om i kommunen. Ett år senare, när hon lämnade posten, fanns det bara behov för läxhjälp på fyra av dessa hem. 

Flyktingars rättigheter ligger nära Aliki och Ioannas hjärtan. Efter att Ioanna börjat som frivillig inom Röda Korsets ungdomsförbund bytte hon från studier i språkvetenskap till kulturgeografi, och idag är hon doktorand inom ett projekt om flyktingar. Både hon och Aliki hoppas att deras arbete med ensamkommande – och synligheten det leder till – bidrar till ett mindre rasistiskt samhälle. “Jag hade egentligen aldrig träffat eller pratat med en ensamkommande”, berättar Aliki. “Det var inspirerande att träffa de här personerna som man pratar så mycket om i media.” 

Men de är överens om att frågan är mer komplex än så. Att flyktingar är en börda för samhället är ett påstående som ofta tas upp – både för att försvara ett begränsat flyktingmottagande, men även för att ge stöd åt rasistiska åsikter.  “Det känns ibland som att hur mycket vi än skulle lyckas med integrationsarbetet så skulle människor ändå vara främlingsfientliga”, säger Aliki. “De kollar inte på de här ungdomarnas utveckling eller vad de gör, att de vill börja plugga till undersköterska… De bryr sig liksom inte.”

Både Alikis och Ioannas frustration märks tydligt. “En gång när vi satt med läxorna”, minns Aliki, “sa jag: ‘Då ses vi nästa vecka’, och en av de ensamkommande svarade: ‘Nej, det gör vi inte, jag måste ut från Sverige om några dagar’. Det var svårt, och jag kan inte tänka mig hur svårt det var för honom. Jag kom hem till mamma och pappa och typ skrek: ‘Varför ska det vara såhär?’”

När jag frågar vad de skulle vilja förändra på en politisk nivå svarar båda: “Låt dem stanna!”

När det kommer till frivilligarbete klämmer skon även på ett annat välbekant ställe. När jag frågar vilken typ av människor det är som engagerar sig i Röda Korsets ungdomsförbund svarar Aliki: “Det är ju dumt att säga, men det är ju extremt mycket kvinnor och tjejer här. Det är så det är.” Alla nio styrelseledamöter i Röda Korsets ungdomsförbund i Uppsala är tjejer.

Och det gäller världen över. Trots bristfällig statistik syns det tydligt att det framför allt är kvinnor som ägnar sig åt frivilligarbete. Därför är den volontära sektorns synlighet en jämställdhetsfråga. Som situationen ser ut just nu lägger kvinnor tid, energi och tankeverksamhet på något som formellt sett inte räknas. 

Arbetet innebär ofta frustration – inte minst när det kommer till att rekrytera frivilliga – men det handlar även om det rent känslomässiga arbetet. “Det är svårt psykiskt”, berättar Ioanna. “Man ser de här ungdomarna man har känt i två år plötsligt få avslag på sin asylansökan. De har lärt sig svenska, de är duktiga i skolan, och så försvinner de.”

Att arbetet är frivilligt betyder att engagerade människor utför arbetsuppgifterna för att de vill. I gengäld får de ta del av en gemenskap och känslan av att göra skillnad. Aliki tror att det är människor med en stark empatisk förmåga som söker sig till föreningar som Röda Korsets ungdomsförbund. “Det bästa med engagemanget”, berättar hon, “är ju ändå vetskapen om att vi gör någons vardag lite bättre.” Detta kan kanske förklara varför volontärarbete ofta ses som en social aktivitet, och inte som något produktivt. Men aktiviteter som läxhjälp anses viktiga ur ett ekonomiskt perspektiv när betalningen sker i form av pengar, och de frivilliga på Röda Korsets ungdomsförbund bedriver samma verksamhet, men under andra former. 

Ett problem är så klart att känslomässigt engagemang och belöningar är svårare att mäta än finansiella transaktioner. Att omsorgsrelaterade uppgifter generellt ses som något kvinnligt försvårar situationen ytterligare. En miljard människor över hela världen uppskattas ägna sig åt volontärarbete, och för att kunna ta tillvara på deras viktiga bidrag måste politik och ekonomi utformas med dem i åtanke.

Allt eftersom behovet av läxhjälp på boenden för ensamkommande minskar jobbar Aliki, Ioanna och resten av styrelsen med att omforma verksamheten. Den förändrade situationen var en av anledningarna till att de båda valde att kandidera till styrelseposter. “Eftersom jag hade varit med på läxhjälpen när det var väldigt mycket folk som kom, och sen såg hur allt färre kom, tänkte jag: ‘Hur ska man fortsätta hjälpa dem?’”, berättar Ioanna. 

“Vi ska försöka ordna en ny verksamhet som heter På flykt” förklarar Aliki. “Det är en workshop, och tanken är att en grupp workshopledare ska åka runt till skolor i Uppsala. Deltagarna kommer få mer kunskap om hur det är att vara flykting. Och det bidrar också till någonting: medvetenhet.” 

I framtiden vill Aliki och Yoanna fortsätta med sitt frivilligengagemang. “Min dröm är att bli en Röda Korset-tant och sitta här och fika”, säger Aliki och skrattar. “Jag vill vara som gamla Röda Korset-Marianne i Gottsundas krets”, flikar Ioanna in, och Aliki fortsätter: “Ja, hon är fantastisk. Hon är en riktig power woman.” 

Vi blir matade med tanken att det är pengar som sätter spinn på våra samhällen och leder till utveckling och välstånd. Men när jag passerar en flyer på en anslagstavla eller scrollar förbi en annons som ber mig lägga tid och engagemang på en samhällsfråga blir jag påmind om mitt långa samtal med Aliki och Ioanna och vilken skillnad lite empati och beslutsamhet kan göra. “Vi gör ju väldigt konkreta saker, enkla saker kanske man kan kalla dem”, säger Aliki, och Ioanna är inne på samma bana: “Även om det inte känns som världens största grej att spela fotboll eller någonting, ger man de här ungdomarna en möjlighet att göra något kul, som de kan lita på alltid finns där.”  

Och precis som Aliki säger: “Det är sådana små saker som gör livet till vad det är, och utan dem tror jag att många skulle haft det sämre.”

Illustration: Emelie Isaksen

Karin Kristensson is a political science student with a passion for literature. In Uttryck, she likes to explore the topics of refugee and LGBT+ rights. Her days off are best spent (winning at) playing Trivial Pursuit, petting every cat she meets, and sleeping late in the morning.

Related Posts