Av Felix Hasselblad
Jag lyssnar på Stefan Sundstöms album Babyland. Plötsligt tar det slut. Det blir tyst. Jag ler, för jag vet att det är dags för en tyst minut för felsorterade sopor. Denna minut är inte bara för sopor utan också för alla köttbitar som vi lovade att inte äta. Den är för alla flygresor vi lovade att inte ta. Den är för alla prylar vi lovade att inte köpa. En tyst minut att ångra sitt klandervärda beteende. Sörj att du inte sorterade havredryckskartongens lock i plast.
Det finns en stor mängd dystopier, dokumentärer och facklitteratur som antingen handlar om att jorden har gått under, håller på att gå under eller kommer att gå under. Undergången beskrivs som ett resultat av att vi inte inser eller insåg att vi förstör miljön. Skulden läggs på individen. Uppgivet konstateras det att vi inte förändrar vårt beteende tillräckligt snabbt, och att något måste hända. Denna slutsats är uppbackad av enorma mängder data som upprepas på varenda universitetsfest sedan Al Gore förlorade presidentvalet i USA. För att ändra folks beteendemönster uppmuntrar, subventionerar och beskattar man konsumtionsvaror för att dra folk mot ett mer hållbart levnadssätt.
För att överleva det 21:a århundradet krävs att alla gör sitt och drar åt rätt håll. Problemet är att alla inte drar åt samma håll. Faktum är att den del av samhället som står för produktionen drar i direkt motsatt riktning. Reklam är konstruerat för att vi ska konsumera så mycket som möjligt. Företag lägger stora pengar på att göra undersökningar på vilken typ av reklam som gör folk benägna att köpa mer. Är det rimligt att klandra en konsument för att denne faller för reklam som finansieras av företag stora som vissa länder?
Den klassiska tanken är att då konsumenter gemensamt kräver att ett företag skapar miljövänliga produkter kommer produktionen att reformeras. Detta stämmer bara så länge som det maximerar vinsten. Om företaget tjänar mer på att gömma produktionen och finansiera en partisk undersökning för att upprätthålla försäljningen är det vad som kommer att göras istället.
Dagens incitament för företag att eftersträva vinst resulterar i en självupprätthållande dynamik. Politiska initiativ som kan leda till minskad vinst åt företag kommer att motarbetas alldeles oavsett vad förslaget innehåller. Detta sker exempelvis genom lobbyorganisationer, sponsring av partier och partiska forskningsinitiativ.
Det är inte när det kommer till slängandet av sopor som Stefan Sundström bär ansvaret för att klimatet rubbas. Han kan dock hållas ansvarig, men på samma sätt som du och jag är ansvariga: för våra folkvaldas dåliga beslut. Man får inte bättre makthavare än vad man förtjänar, och därför är vårt uppdrag att syna de som utövar makt och kräva att de påvisar sin legitimitet genom att ta sitt ansvar. Om vi inte gör det så får vi makthavare som sitter i knät på industrin och en industri som kör miljön i botten.
Förändring kommer inte av något du, jag eller Sundström gör. Det kommer av vad vi gör gemensamt. För att åstadkomma detta behöver vi kollektiva överenskommelser och en reell möjlighet att påverka på alla plan, utan att vinstintresse kommer i vägen.
Felix Hasselblad pluggar politices kandidatprogrammet och kan inte få nog av politik, vilket uttryck det än tar. Annars håller han gärna på med schack, klättring och meditation. Allt han äter är i form av veganska grytor med ris eller pasta, och dessutom är han obesegrad i tumkrig.
Illustration: Ylva Holmberg
