Av Felix Hasselblad
Nittonhundratalet ses ofta som ett århundrade då många länder blev fria från sina totalitära överhuvuden, inspirerat av tankar från upplysningstiden. Tanken var då att all legitim politisk makt skulle vara representativ och baserad på folkets samtycke. Kungens och kyrkans makt skulle underordnas folket. Demokratin skulle försäkra folklig makt över det offentliga, vilket också blev verklighet. Den resterande makten förblev intakt.
Idag säljer de flesta sig någon gång under livet som arbetskraft till ett företag. Där bestäms uppgifterna av någon annan, och många lever sina liv på detta sätt. 61 av världens 100 största ekonomier är företag och inte länder. Det råder alltså ingen tvekan om att den privata sektorn utövar substantiell makt, om en definierar makt som förmågan att få andra att göra som en vill. De flesta företag är också strukturerade så att makten över beslut finns i toppen, ofta hos en person eller styrelse. Deras syfte är att generera så mycket vinst som möjligt för sina aktieägare, så länge de håller sig inom lagens gränser. För att utveckla den inledande parallellen till den klassiska liberalismen har företagen tagit de gamla kungarna och kyrkans roll . De upplysningsfigurer som satte sig upp mot illegitim makt då hade troligtvis också ställt sig emot de enorma företag som idag influerar löntagarnas liv.
Detta maktsystem legitimeras idag genom konsumentmakt. Stommen i konsumentmakten är att den rationella konsumenten kommer att veta vad den behöver och kommer att köpa det som är gynnsamt. Detta ska sedan resultera i att de företag som inte lyssnar på konsumenten kommer att gå i konkurs medan de som producerar uppskattade produktet kommer kunna fortsätta att sälja dem.
Det finns dock många problem med konsumentmakten. Den är idag implementerad på ett sätt som ger begränsad möjlighet åt konsumenter att hålla koll på företag. Företagen har inte någon skyldighet att redogöra för all sin verksamhet.
Detta leder till att ett företag exempelvis kan ha leverantörer i andra länder som förstör miljön vilket konsumenten inte får veta något om. Dessutom finns det en hel bransch som är tillägnad åt att få konsumenter att fatta irrationella beslut, nämligen PR- och reklamindustrin. De finns till för att övertyga konsumenten att köpa företagets produkter oavsett om konsumenten behöver dem eller inte. Ett argument för reklam är att den fungerar informativt och är till för att hjälpa konsumenten att fatta ett bildat och väl avvägt beslut. Sensmoralen är dock oftast att konsumenten ska unna sig något, undvika det rationella och gå på intuition. Detta resulterar i att folk konsumerar saker som de inte behöver.
Det finns alltså en hel del problem med konsumentmakten. I en vidare mening, hur fungerar konsumentmakten som demokratiskt system? I ett demokratiskt system används majoritetsbeslut. Därför kan en vara, eller produktionen av en vara, inte vara legitim ur ett demokratiskt perspektiv om inte andra grupper än konsumenten har rätt till inflytande.
Rent praktiskt finns det ett flertal sätt att angripa dessa brister. I demokratiska länder har vi idag maktutövande organ som är ställda under folket. EU har till exempel EASA som finns till för att reglera hur reklam får bedrivas. Organisering har också gjorts för miljön där FN:s miljömål finns som vägledning för att få demokratiska organ att reglera marknadskrafterna. Andra demokratiska organisationer, exempelvis fackförbund, influerar arbetsplatser för att göra de bättre för löntagarna. Genom ovanstående organisationer skapas möjligheten att förbättra konsumentmakten och komplettera med mer demokratiska inslag. Allt detta är exempel på när folk har fått ställa riktiga krav på hur produktionen ska bedrivas så att den bedrivs för folket och våra intressen istället för bolagsstyrelsernas eller aktieägarnas egen vinning.
Ett argument mot ett mer demokratiskt styre av produktionen är att det kan skada effektiviteten. Definitionsmässigt är effektivitet “det som på bästa sätt uppnår ett uttalat mål:” Att få bestämma vilka mål som är eftersträvansvärda är därför centralt för att dra nytta av effektiviteten. Med dåligt eller felaktigt definierade mål kommer effektiviteten att leda fel (exempelvis börskrascher, miljöförstöring och utbrända lönearbetare). På samma sätt som demokrati ofta anses vara bäst på att sätta upp mål för offentlig makt borde den också kunna sätta upp mål för privat makt.
Att demokrati är ineffektiv var ett argument som lyftes när allmän och lika rösträtt var en politisk fråga i många delar av världen, däribland Sverige. Tanken var då att gemene man är för obildad och inte kunde fatta beslut om vad som ligger i hens intresse. Processen skulle ta lång tid och det vore bättre om vi hade en kung som kunde fatta snabba och bra beslut. I Sverige testades detta successivt. Först fick kungen mindre makt, sedan fick alla rika makt, sedan alla män, sedan alla kvinnor. En upptäckte att det inte var så ineffektivt. Förut satte kungens vilja målen med den offentliga makten, men hans vilja ersattes av folkviljan. Kan detta appliceras på den privata sektorn också?
Felix Hasselblad pluggar politices kandidatprogrammet och kan inte få nog av politik, vilket uttryck det än tar. Annars håller han gärna på med schack, klättring och meditation. Allt han äter är i form av veganska grytor med ris eller pasta, och dessutom är han obesegrad i tumkrig.
Illustratör: Karin Kristensson
