Av Karine Pfenniger

Vad är världens största politiska utmaning just nu? När jag frågade vänner, bekanta och släktingar i syfte att kunna särskilja ett mönster blev utfallet inte alls likt mina förväntningar. Bland de tiotals svar som kom blev inget likt ett annat. Denna myriad av svar tydde på att det antingen fanns många största politiska utmaningar, eller att ingen av dem var störst.

En sak till var slående: alla vänner, bekanta och släktingar hade rätt. Kärnvapen, växande förmögenhetsklyftor, Trumps oförutsägbarhet, korruption, misstroende mot politiker, nyfascism, överkonsumtion av livsmedel, vattenförvaltning, brist på långsiktig vision, krig, den globala uppvärmningen, cyberattacker med mera är alla stora utmaningar.

En tredje sak blev uppenbar: det går inte att urskilja någon klar hierarkisering av de nämnda utmaningar. I själva verket belyser de ofta olika perspektiv på en viss diffus men påtaglig utmaning. De växande inkomstklyftorna tycks hänga ihop med korruption, som är kopplad till medborgarnas missförtroende för de folkvalda, som i sin tur kan förklara nyfascismens frammarsch. Vidare har den globala uppvärmningen direkta konsekvenser på vattenförvaltning och står nära den brist på långsiktig vision. Vilket gemensamt medel behövs för att kunna ta tag i alla dessa utmaningar och skapa en rättvisare värld på global nivå? Vilken är meta-utmaningen?

Jag tror att en av de anledningar till globala problem är maktmissbruk, även om systemiska och biologiska element också kan leda till svåra problem (tänk EU:s demokratiska underskott eller Ebolavirus).

Skulle inte en global demokratisk ordning lösa maktmissbruksproblemet? I själva verket verkar en sådan världsordning svår att etableras. För det första skulle det innebära att människor världen över måste acceptera att förlora sin stats suveränitet. I länder med demokratiskt valsystem skulle plötsligt en röst tappa mycket vikt. Det är uppenbart att en sådan ordning skulle också skapa motstånd från staters regeringar. Dessutom skulle en global ordning, om den är demokratisk, kräva att människor delar en stark känsla av tillhörighet med de andra ”världsmedborgarna”, samt att politiska frågor diskuteras världen över. Den balkaniseringstendens som sker på internet, där sociala och ideologiska bubblor skapas, tyder på att dessa villkor inte är en given sak.

Dock behöver man inte uppge demokratiska värden. Det finns saker som kan förstärka dem på global plan och samtidigt motverka globala utmaningar. För det första behöver man fortsätta att synliggöra de som inte syns och som innehar mycket makt. Det arbete som de journalister bakom Paradise Papers gjorde är ett bra exempel, men detta kan också ske på andra plan än det civila samhället. För det andra behövs att de som påverkas av makthavarnas handlingar kan utkräva ansvar av dem.

Ansvarsskyldighet behöver normaliseras. Denna barbariska neologism (från engelskans accountability) innebär att de påverkade aktörerna kan kräva av makthavaren en verksamhetsrapport och eventuellt bestämma bestraffande åtgärder ifall den skulle tyda på ett otillfredsställande maktbruk. Kan detta ge mer än social rättvisa och faktiskt hjälpa att lösa globala utmaningar?

Ja. Om ett krav på makthavarnas ansvarsskyldighet normaliseras kan detta förebygga och dämpa globala utmaningar. Med andra ord kan ansvarsskyldighet vara ett skyddsnät i världens odemokratiska ordning. Hur kan ett sådant nät vara effektivt?

Statsvetaren Robert Keohane föreslår en pluralism av ansvarsskyldighet; för att se till att alla makthavarna på global nivån bär någon ansvarsskyldighet kan man nämligen använda olika medel som lagar, beskattningsregler, marknaden, konsumenters köpkraft, liknande aktörer och anseende. Detta skulle också garantera en pluralism bland de som kan utkräva ansvar.

Exempelvis kan Internationella brottmålsdomstolen, om den förstärks och legitimeras, verka som lagligt medel för att utkräva politiska ledares ansvarsskyldighet. När det gäller beskattningsregler är EU:s åtgärdspaket mot skatteflykt ett exempel som kan bekämpa förmögenhetsklyftor. Marknader kan även verka för att kräva att stater intar en långsiktig vision; genom att öka skulders kostnader till en orimlig nivå kan marknader tvinga dem att inte skuldsätta sig för mycket. Konsumenter kan genom att samla sig kräva exempelvis en hållbar produktion och därmed pressa transnationella företag att bära ansvarsskyldighet. Liknande aktörer kan också verka som normativ makt. Till exempel har Europaparlamentet kritiserat förhandlingspartners icke-efterlevnad av mänskliga rättigheter och krävt en förbättring innan vidare förhandlingar. Till sist kan en aktörs anseende också bli ett medel; om exempelvis endast företag som verkar för en hållbar miljö kan komma in i inflytande företagsklubbar kan denna mjuk makt skapa ansvarsskyldighet.

I en odemokratisk men värderingsmässigt demokratisk världsordning spelar det civila samhället en central roll i att utvärdera makthavarnas redovisningar och därmed upprätta ett nätverk av ansvarsskyldighet. Kraften med detta är att det är precis det civila samhällets pluralism, med olika grupper, intressen och perspektiv som utgör nätverkets styrka, eftersom det förhindrar att en hegemonisk diskurs etableras. Ett civilt samhälle som anammar en kritisk och granskande hållning gentemot transnationella företag, internationella organisationer, stater och andra maktfulla aktörer kan vara en god grund för att motverka maktmissbruk på global nivå, och därmed verka mot globala utmaningar. Med detta sagt kan nyårslöften sättas upp och 2018 börja.

Related Posts