Av Oscar Angestav

Att skapa gemenskap i Europa har varit ett fredsprojekt sedan andra världskrigets slut. Allt fler länder har kommit att omfattas, men idag tycks samarbetet knaka i fogarna; rädslan för vad EU-samarbetet för med sig har börjat spridas över nationsgränserna. Utifrån ett antal datum som varit avgörande för den europeiska gemenskapens utveckling, argumenterar Oscar Angestav för varför ett fördjupat europeiskt samarbete är fortsatt viktigt.

Berlin, 8 maj 1945

“Look at the chaos of European history. Europeans cannot believe in certainty.” Carl Andre Europa står i brand. Tyskland har kapitulerat på samtliga fronter, men segerns sötma döljer en besk kärna ty miljontals människor har bragts om sina liv och städer har lagts i  ruiner. Återigen har konflikten dominerat den europeiska agendan, och freden har reducerats till ett stillestånd sargat av absolut styre. Europa frågar sig när, var och hur rädslans botemedel ska skapas. Att uppfinna receptet blir den dominerande frågan under åren därpå.

Paris, 18 april 1951

“We must have a European legal system, a European appeal court, a common currency, the same weights of measure, the same laws … I must make of all the peoples of Europe one people … “ Napoleon Bonaparte

Europas kurering har påbörjats, och det är till stor del ett beslut som Robert Schuman ska bli tackad för. Robert Schuman är nämligen den franske utrikesministern som fått några av Västeuropas mest tongivande stater att påbörja byggandet av den europeiska kol- och stålgemenskapen. Att förena två sidors värsta rädsla till en förenad styrka är det hopp om en fridfull framtid som saknas i Europa. Detta är tydligt, i och med det faktum att Frankrike och Tyskland haft en betydande påverkan i de konfliktfyllda tider som präglat vår gemensamma europeiska historia. Ibland krävs det bara en enda drömmare för att idé ska bli till verklighet – för Europa räckte det med en fransk visionär.

Rom, 25 mars 1957

“We hope to see a Europe where men of every country will think of being a European as of belonging to their native land, and … wherever they go in this wide domain … will truly feel, ‘Here I am at home’.” Winston Churchill

Omvandlingen av Europa har satts igång, och det är sex västeuropeiska aktörer som medverkar i processen. Egentligen skulle det vara önskvärt med fler deltagande aktörer, ty krigen var inte endast centrerade kring Europas västra stränder, men varje steg mot slutmålet är ett på vägen mot förverkligandet av det gemensamma Europa.

Stockholm, 13 november 1994

“In remembering the appalling suffering of war on both sides, we recognize how precious is the peace we have built in Europe since 1945.”  Elizabeth II

Beslutet att göra det neutrala folket till en del av det gemensamma Europa baseras på den avtagande rädslan för det gamla imperiet i öst, som sakteliga försvagats efter murens fall. Att för Sveriges del stå utanför och se på när fler ansluter sig till gemenskapen skulle kunna komma att symbolisera ett fortsatt avståndstagande, och projicera en inhemsk rädsla över att inte vara en del av det hela. Svenska folket säger i alla fall sitt denna kväll, och från och med nu är Konungariket Sverige en del av den Europeiska Unionen.

Aten, 16 april 2003

“The construction of Europe is an art. It is the art of the possible.” Jacques Chirac

Det som tidigare representerat det onda och fientliga Europa, som Sverige till varje pris velat undvika att sammankopplas med, är numera en del av oss. Från att ha format ett halvt sekels konflikt, vänds bilden och de största murarna rivs, barriärerna bryts och banden knyts. Östutvidgningen indikerar fundamentet i det europeiska samarbetet – gemenskapen. Vi må alla komma från olika håll och kanter, sprungna ur olika kulturer och uppväxta ur olika syften, där vissa formats av järnridåns skugga medan andra av en värld präglat av omfattande fri- och rättigheter. I slutändan är det dock just de olikheterna, det vill säga de olika vägarna för att uppnå självförverkligande som individ och som nation, som förenar oss. Den rädsla som under de tidigare seklerna formade generationer av européer är istället vad som numera förenar oss.

London, 23 juni 2016

“Soon nostalgia will be another name for Europe.” Angela Carter

Det enskilt mest omdömeslösa beslutet i brittisk historia har fattats. Ekot från det gamla imperiet, där solen aldrig gick ner, har ensidigt påverkat den glädjelösa utgången med syftet att Storbritannien ska premieras och Europa decimeras. Lögner, myter och desinformation har influerat brittiska medborgare, som ingjutits i en tro av att en stängd dörr till Bryssel ska föra dem tillbaka till en svunnen tid. I en era präglad av olika syner på förening och gemenskap, är det inte kyliga avståndstaganden mot likasinnade allierade som för oss framåt. Det har prövats förr, och vi vet mycket väl hur det slutade då. Vanföreställningar kring att återställa en världsbild från en förgången tid, med koloniala och imperialistiska makter, får inte dominera den europeiska agendan. I en tid då rädslan för det överstatliga växer sig allt starkare, är det inkorrekta och meningslösa utbrytningar likt denna som underminerar förtroendet som det europeiska samarbetet genererat och är i fortsatt stort behov av. “Inhemska principer med nationalistiska inslag måste läggas åt sidan, och inte fortsätta vara ett inrikespolitiskt slagträ.” Låt en europeisk kultur frodas där vi knyter gemenskapens band till den lokala nivån, för det är på den nivån som förståelsen för det europeiska samarbetet ännu inte har förverkligats. Den potentiella kraften och kapaciteten hos en gemenskap bland 500 miljoner européer får inte förtas av nationella särintressen, såvida vi inte vill att historien återgår till en förgången karaktär, där konflikten dominerar och döden är den vän som snart på besök ska komma.

Av Oscar Angestav

Related Posts