Av Niklas Ylander

Vi ser en förödande uppdelning av de politiska grupperingarna i den västerländska världen.
De länder som har varit en central kraft för demokratins utveckling, inte minst USA, står nu själva vid ett vägskäl för hur man ska lösa politiska konflikter där parterna är oense. Under 2018 kommer därför den viktigaste utrikespolitiska konflikten vara polariseringen av det offentliga samtalet i den demokratiska världen.

2018 kommer sannolikt präglas av kriser vi redan sett under det gångna året: Brexit, Trumps framfart, terrordåden runt omkring Europa, stater som bokstavligen faller isär i Nordafrika och Mellanöstern, flyktingkrisen samt mindre uppmärksammade oroshärdar som den långdragna söndringen i Venezuela. På längre sikt tornar sig andra kriser upp såsom
stormaktsrivalitet mellan USA, Ryssland och Kina, samt klimatkrisens följder.

Våldsamma konflikter verkar vara tidens utrikespolitiska frågor. Vi fäster gärna vår blick på det spektakulära, oftast på våldets extrema kraft.

Andra skeenden går oss förbi. För att identifiera den stora utmaningen för 2018 måste vi hejda oss från att enbart se det spektakulära, och istället rikta blicken på oss själva i den västerländska demokratin.

I Europa ser vi politiska konflikter såsom invandring, globalisering, nedskärningar etcetera som breder ut sig i land efter land och förlamar resten av samhället. Vem som står på barrikaden skiljer sig åt. I en del länder är det separatister, i andra högerpopulister, i ytterligare andra vänsterpopulister. Det amerikanska fallet komplicerar det ännu mer. För 10 år sedan var detta otänkbart. Man kunde höra om “politikens död”, om att det fanns för konflikter. Efter Sovjetunionens undergång utropade Francis Fukuyama den liberala demokratins slutgiltiga seger över kommunismen, och att vi nu till och med såg ”historiens slut”.

Den ökande polariseringen med ett “vi och dom”-tänkande och filterbubblor där man enbart tar del av nyhetsmaterial som bekräftar ens egen uppfattning är ett nytt hot mot den liberala demokratins existens. Om inte polariseringen stävjas kommer hanteringen av andra konflikter att lamslås, inte minst flyktingkrisen och Mellanösterns stabilitet. Länder med andra agendor kommer öka sitt inflytande när splittringen inom den västerländska demokratin tar till.

Vinsten för Donald Trump i det amerikanska valet 2016 har redan orsakat enorma svallvågor mot demokratins portar. Den destruktiva kraft som Trump uppbådar saknar motstycke i vårt kollektiva minne. Vi har onekligen upplevt historiens återkomst. Det gamla etablissemanget är så pass oförberett på det obegränsade hatet att man blottar sin oförmåga att formulera ett genomtänkt svar. I besattheten av att visa på Trumps “ondska” undflyr “den anständiga sidan” behovet av en inre rannsakan. Man glömmer sig att fråga varför människor faktiskt stödjer ett sådant monster som besitter världens mäktigaste ämbete. Man riktar in sig på Trumps karaktär och hatiska yttranden, saker som inte förändrar Trumps anhängares stöd. Tillmälen med breda penseldrag dras över Trumpsidan som gör dem till en enhetlig grupp, redo att hata vilket göder konflikten än mer. Det offentliga samtalet där olika åsikter bryts liknar alltmer en utopi. Polariseringens triumf är ett faktum.

Polariseringen är livsfarlig därför att den begränsar utrymmet för människan att möta den
andre, den som tycker annorlunda. Det blir lättare att hata den som tycker annorlunda när man aldrig tar del av dens åsikter i ett offentligt samtal. Bekväma filterbubblor förstärker
polariseringen än mer. Utrymmet för kompromisser minskar. Argument slutar spela roll då
grupptillhörighet är det enda giltiga kriteriet för vad som anses vara sant. Polariseringen ger
inte något utrymme åt tvivlet. Tvivlet som är nödvändigt för att kunna tänka om, som ställer
dig frågan; är du helt säker? Är det inte möjligt att du kan ha fel?

Vi har redan sett vad bristen på ett öppet offentligt samtal leder till i vår omedelbara närhet – i Ryssland. Där har retoriken från statens män under hela 1900-talet, och nu under Putins välde satt stopp för det politiska samtalet. Utrymmet för ett debattklimat där olika åsikter bryts är minimalt. En människa vars tankar du inte förstår, eller ens känner till är lättare att förneka. Acceptans för olika åsikter är auktoritära ledares värsta fiende.

Om styrkan bleknar hos demokratins väktare blir de auktoritära staternas ställning starkare. Auktoritära stater är farliga för freden eftersom deras logik är att göra allt för att bevara gamla privilegier. Krig med andra länder är legitimt ifall det bevarar maktelitens ställning.

Demokratiska stater bekrigar däremot aldrig varandra. Det är en regel med endast något enstaka undantag. En livskraftig västerländsk demokrati är grunden för freden. Uppdelningen i poler kan därför få oanade konsekvenser ingen kan överblicka.

Ett USA som inte kan hantera olika åsikter kommer aldrig kunna ”make America great again”. Polariseringens triumf är ett dödligt hot mot demokratins dragningskraft och därmed stabiliteten på vårt jordklot. Vår förmåga till att möta andras åsikter kommer att vara avgörande för att världen ska kunna ta sig igenom ännu ett år.

Lösningen kan ta sin början hos individen, hur ser din egen filterbubbla ut?

Related Posts