Av Axel Lundell

Det kan knappast ha undgått någon att svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt har genomgått en närmast remarkabel renässans. När orosmolnen hopat sig, i form av en alltmer instabil omvärld med en ökad spänning kring Östersjön, har såväl obotliga romantiker som ansvarskännande röster hävdat  försvars- och säkerhetspolitikens återkomst som utslagsgivande fråga på den svenska politiska scenen. Låt oss till att börja med minnas innebörden av begreppet renässans. Den inlärda frasen från högstadiets historielektioner lyder sannolikt något i stil med “återupptäckten av antikens kultur i Europa”. Trots att denna text behandlar svensk försvars- och säkerhetspolitik ber jag er att ha  begreppet renässans i bakhuvudet när ni läser, ty jag ska återkomma till detta.   

I den svenska försvars- och säkerhetspolitiken kan ofta tydliga meningsskiljaktigheter urskiljas, mellan de etablerade politiska partierna liksom bland opinionsbildare i allmänhet. För- respektive motsidan i frågan om ett framtida svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato kan sägas representera dessa meningsskiljaktigheter.  Å ena sidan finns de som absolut hävdar medlemskap i Nato som den enda möjliga utvägen för att garantera svensk säkerhet, å andra sidan finns de som hävdar det exakt motsatta.  

Oavsett ståndpunkt kring Nato är det möjligt att slå fast att Ryssland ses som Sveriges huvudsakliga antagonist. Ett allt oroligare säkerhetsläge skylls nästan uteslutande på ryska utrikespolitiska utsvävningar. I Georgien 2008 och i dagens Ukraina har det alldeles säkert varit, och är fortsatt, möjligt att observera sådana. Ryssland visar en benägenhet att i allt högre utsträckning använda sina spända militära muskler, vilket kan sägas strida mot den heligaste principen för hållbara internationella relationer:respekten för andra staters suveränitet. Genom att invadera andra stater i syfte att tillfredsställa sina egna geopolitiska intressen, har Ryssland alltså motarbetat denna princip upprepade gånger.

Det ter sig därför hälsosamt i ljuset av Rysslands förehavanden, att försvars- och säkerhetspolitiken åter tagits upp på dagordningen i Sverige. Det finns starka skäl att oroa sig för utvecklingen i det stora landet i öst. Likaså finns det anledning att vara orolig för ett oproportionerligt upphetsat tonläge i den svenska debatten. Det är som om en ny retorisk tävlingsgren, i form av utspel angående försvarets finansiering, har uppkommit bland politiker. Frågan om Natomedlemskap återkommer dessutom ständigt. Mot bakgrund av detta önskar jag peka ut ett antal orsaker till oron över det uppjagade tonläget;

  • För det första, den plötsligt stegrade retoriken kring det nationella försvaret av Sverige upplevs som tämligen reaktionär och därmed föga genomtänkt, om ens trovärdig.
  • För det andra är det min mening att den svenska debatten ter sig synnerligen befriad från djupare historiska och geopolitiska perspektiv. Detta såväl vad gäller säkerhetspolitik i stort som Ryssland i synnerhet.
  • För det tredje, den realpolitiska frågan om ett eventuellt svenskt medlemskap i Nato.

Utifrån dessa framlagda teser vill jag inledningsvis ta avstånd från den skara akademiker (eller för all del doktrinära pacifister) som alltid hävdar att militär makt och intervention är negativt. Så är inte fallet, även om den pågående rustningen som vinner mark med anledning av Rysslands förehavanden bär drag av strategiska felberäkningar. Reaktionen kan kort beskrivas som: “Ryssland rustar, låt oss därför göra detsamma!”

Det är en naturlig reaktion, men inte fullt ut en sund inställning.

Säkerhetsfrågan kan sägas ha två dimensioner. Den första: att undvika konfrontation. Den andra, i händelse av en konflikt, skall Sverige försvaras med militära medel?

Låt oss börja med den senare aspekten. Det vore naivt att tro att Sverige oavsett tillförsel av ekonomiska medel förmår freda sig utan stöd från Nato, ens med hjälp av Finland. Resonemanget är enkelt: ett land med 10 miljoner invånare utan kärnvapen, är chanslöst mot ett land på över 140 miljoner med kärnvapen. Detta återkopplar till den första och den tredje tesen, som jag nämnde tidigare. Vidare har såväl svenska politiker men kanske framförallt militärer citerat den så kallade tröskeleffekten. Det handlar om att ”det skall göra ont att ge sig på Sverige” för att använda statsminister Lövfens ord. Man ska alltså stärka försvarsförmågan i ett avskräckande syfte. Det finns dock två problem med ett sådant synsätt. För det första, att öka anslagen till försvaret i Sverige med oförnuftiga summor riskerar att eskalera situationen till den grad att förnuftet inte längre regerar. Andra utgiftsområden glöms bort på grund av ett spenderande på försvar som grundar sig på en överdriven hotbild. För det andra minskar trovärdigheten och förutsägbarheten – hur uppfattas ett sådant hastigt försvars- och säkerhetspolitiskt uppsving utrikes? Finns det då inte ursäktande motiv för utrikes aktörer att se på Sverige som militärt ”på tå”, vilket på vis motiverar fortsatta rustningar?  

Svenska politiker och opinionsbildare har en försmak för att göra frågan om försvars- och säkerhetspolitiken till en fråga om rätt och fel. Vi är snälla och de andra är elaka, heter det, och ofta ser vi narrativet om Sverige som den moraliska stormakten. Det låter förvisso fint, men inte alltid särskilt smidigt i fråga om utrikespolitik. Det tar oss in på den del av resonemanget som berör den andra tesen.  

Det råder en fundamental brist på historisk och geopolitisk insikt beträffande den mäktiga fienden i öst. Det första felet görs i den föregående formuleringen, det vill säga i det tämligen befästa synsättet att Ryssland är fienden. Efter 1989 har Ryssland genomgående behandlats så av västvärlden. Ett omåttlig felaktigt strategiskt drag gjordes dessutom i samband med omvandlingen av den ryska ekonomin under tidigt 90-tal, då västi kölvattnet av kalla kriget valde en väg som syftade till att slutligen besegra Ryssland, istället för att försöka bygga en varaktig fred.

Detta var ett katastrofalt beslut, då fattigdomen och nöden i Ryssland ökade lavinartat och skapade grunden för den auktoritära utveckling vi ser rotas allt djupare idag. Vad gäller de geostrategiska motiveringarna till rysk aggression gentemot Sverige – med hänvisning till Baltikum eller vad som sker i Ukraina – är de fundamentalt snedvridna. De har snarare historiska skäl. Därför bör Sverige noga iaktta försiktighet innan man byter megafon mot gevärspipa. Rörande just Rysslands uppträdande i exempelvis Ukraina, är megafonen det viktigaste tillhygget; naturligtvis måste avstånd tas till kränkandet av principen om att inte invadera andra länder till förmån för sina politiska intressen.

Och till sist så har vi frågan om Nato.

Tidigare togs upp att säkerhetspolitiken innefattar två dimensioner. För det första att en konflikt måste undvikas, och för det andra hur Sverige ska försvaras i händelse av en faktisk konfrontation. Utifrån dessa utgångspunkter finns det två tunga argument för att stå utanför den atlantiska försvarsalliansen. För det första saknas belägg för att ett aggressivt ryskt uppträdande (exempelvis i Ukraina) också skulle riktas mot Sverige. För det andra är ett säkerhetspolitiskt isolerat Ryssland en betydligt farligare motståndare. Naturligtvis är Sverige inte ensamt på det globala schackbrädet och bör se sitt läge som en del av ett större spel. Låt oss inte upprepa misstagen från 90-talet och hjälpa Putin i konstruktionen av ett nationalistiskt martyrskap, som dessutom verkar ha fört med sig en mer auktoritär inrikespolitisk utveckling i Ryssland. Att dra åt snöret kring Ryssland med en utvidgning av Nato, eller med en oförnuftig militär upptrappning, stärker en spänning som ur en historisk synvinkel liknar den som var 1914 alltmer. Den svenska försvarsförmågan behöver stärkas för att visa att aggressivitet inte kommer gratis. Otvivelaktigt är dynamiken svår att balansera. Ryssland respekterar styrka. Men de långsiktiga strategiska tankegångarna får inte gå förlorade till förmån för präktig retorik om att stå upp för vissa värderingar eller mer fundamentalt, sitt territorium. Därför bör Sverige primärt inte bli medlemmar i Nato!

Samarbete ja, självklart, men det är en helt annan sak. 

Nu till den mer konstruktiva delen av resonemanget. Termen “symbolpolitik” har en viss negativ klang i Sverige och används ofta av politiker som beskyllning mot sina motståndare för att belysa att dessa ägnar sig åt oväsentligheter. Inom säkerhetsfrågor, till skillnad från övriga politikområden, bör symbolpolitik uppvärderas till ett absolut centralt inslag för fred. Självfallet råder inga som helst tvivel om att Sverige är en del av den demokratiska världen med huvudsäte i väst. Samtidigt väger argumentet om svensk neutralitet tungt då ett tredje block förminskar bilden av en situation där endast två parter står och stampar på gränsen till konfrontation. Istället för ett medlemskap i Nato vore den mest konkreta åtgärden, förutom en egen stärkt försvarsförmåga, att faktiskt etablera ett bindande avtal med Finland som liknar den “artikel 5” som förespråkarna för Nato ständigt åberopar. Men har vi inte redan ett sådant avtal, mer eller mindre?

Nja, ord räcker inte. Inte minst vore det bra för Finland då Sverige alldeles säkert skulle hitta anledningar att inte hjälpa till om Putin skulle knacka på Finlands dörr, med hänvisning till att det skulle “utsätta Sverige för risker”. Ta bara exemplet där Sverige tvekade att hjälpa Frankrike efter att landet drabbats av terrorattentat. Det heter ju att Sverige alltid står upp för frihet och demokrati, men om det skulle komma till kritan tror jag inte denna paroll blir en praktisk självklarhet. 

Motsägelsefullt?                                                                                                  

Det räcker inte vad gäller utsikterna att framgångsrikt freda Sveriges territorium med ett avtal med Finland. Men det handlar heller inte om att bygga upp en förmåga att föra, och förhoppningsvis vinna ett krig mot Ryssland. Istället handlar det om just symbolpolitik. Sverige och Finland i en bindande allians skulle kunna vara det tredje blocket som kyler ner det spända säkerhetsläget kring Östersjön. Dessutom skulle alliansen även teoretiskt ha förmågan att försvaga Ryssland militärt så till den grad att det trots goda utsikter vad gäller total krigföring, inte blir värt ansträngningen för att tillfredsställa ryska intressen.  

Avslutningsvis rörande Ryssland har vi kunnat se en serie dokumentärer på Sveriges Television som beskriver de hemskheter som drabbar HBTQ-personer i landet. Dessa övertramp av de mänskliga rättigheterna bör fördömas i starkast möjliga ordalag.

Men när allt kommer omkring, vad beträffar isolationism, finns det en bestående sanning; 

Det spelar till sist inte någon roll om det är en söt kattunge eller en elak råtta som innestängs, språnget rakt upp i ansiktet kommer till sist att ske. Det är en utveckling värd all oro.

 

Axel Lundell är sysselsatt med i huvudsak studier i historia men även de ryska och franska språken. Han betonar starkt vikten av förståelse för det förflutna för samtiden. Livets glädjeämnen enligt honom är framförallt litteratur och klassisk musik men även vistelser i naturen. 

 

Image: Holger Ellgard

Related Posts