Av Tove Henriksson

Vi lever i en värld som blir allt mer globaliserad. Denna fras har upprepats oräkneliga gånger, och lett till att globalisering uppfattas som en okontrollerbar och oundviklig process. Ofta presenteras globaliseringen som en naturlig följd av allt mer sofistikerade informationsteknologier, som tillsammans med en ökad rörlighet möjliggör en ökad interaktion och integrering av platser med stora geografiska avstånd. Att se globaliseringen som en naturligt framväxande process är vanskligt, då det i själva verket är en process som aktivt skapas och kontinuerligt omförhandlas av politiska och ekonomiska aktörer. På grund av detta kan processen inte heller betraktas som neutral, utan som präglad av de ideologier som dominerar världen i övrigt. Den nyliberala ideologi som dominerat västvärlden de senaste 30 åren har varit och är direkt avgörande för hur globaliseringen formas.

Trots att nyliberalism är en strömning som så fullkomligt genomsyrar dagens samhälle är det svårt att hitta en enhetlig definition. På ett ungefär kan den beskrivas som en ideologi med grundtesen att konkurrensdrivna, globalt öppna marknader är det mest effektiva sättet att fördela världens resurser och säkra ekonomisk tillväxt. Med betoning på policys som avreglering, minskat statsinflytande och decentralisering skapar man ett företagsvänligt klimat – vilket anses eftersträvansvärt för att marknaden ska vara fri som möjligt. Dessutom implicerar nyliberalismen att aktörer och individer själva ansvarar för sitt agerande och välmående, istället för att en stat ska ta hand om detta. Under den rådande marknadslogiken omvandlas individers inflytande från medborgarens till konsumentens.

Den nyliberala agendan har bidragit till globala processer där fria, avreglerade marknader underlättar för företag att placera ut olika delar av sin produktionskedja på platser där vinsten maximeras. Stora delar av själva produktionen placeras i regel i det globala syd, där arbetskraft är som billigast. Många av dessa länder avreglerar sina arbetsmarknader, dumpar löner och minskar statens inflytande, allt för att utländska företag ska investera inom deras gränser. Anledningen är att det ses som absolut nödvändigt att slå sig in på den globala marknaden för att, i enlighet med den nyliberala ideologin, kunna driva landets utveckling framåt. Resultatet blir långa och komplexa transnationella produktionskedjor, med en mängd mellanhänder från producent till konsument. Den geografiska spridningen leder ofta till exploatering av arbetskraften och fruktansvärda arbetsförhållanden i de stater som desperat vill attrahera stora transnationella företag.

Genom de allt mer komplexa produktionskedjorna berör vi genom vår konsumtion allt fler människor världen över. Parallellt med att vi genom de globala flödena påverkar allt fler, minskar de geografiska avstånden vår känsla av ansvar för de människor vi berör genom våra val. Doreen Massey, som var en av vår tids främsta geografer, kallar denna spatiala spridning av ansvar för “Geographies of responsibility” – ansvarets geografi. Massey menar att vi har ett moraliskt ansvar för de människor som påverkas av våra val, även om de befinner sig på ett stort geografiskt avstånd. Men just på grund av produktionens geografiska spridning förskjuts känslan av ansvar, då den fördelas på fler axlar. Detta gäller dels för konsumenter, som inte ser sitt ansvar på grund av den geografiska distansen och de komplexa nätverken, och dels inom företag, där ansvarsförskjutningen kanske är ännu tydligare. De individer vars beslut leder till exploatering av arbetskraft, känner sig inte ansvariga då de handlar på order som kommer från en annan plats i produktionskedjan. Exempelvis upplever en fabrikör sig sällan direkt ansvarig för arbetsförhållandena i sin fabrik, då hen anser sig svara på de krav som ställts ovanifrån i produktionskedjan. För de individer som befinner sig över fabrikören i produktionskedjan, är grunden till ansvarsförskjutning delvis en annan. Förutom det faktum att geografisk distans minskar känslan av ansvar, är det också ekonomiska krav från investerare som ger upphov till exploaterande beslut.

Bakom denna väv av aktörer förlorar företag, utöver sitt moraliska ansvar, även det legala ansvaret för hur deras varor tillverkas. Då produktionen sker inom en annan stats gränser, och ofta genom mellanhänder och underleverantörer, kan de inte ställas till svars om det visar sig att produktionen sker på ett orättvist och inhumant sätt. Tvärtom är det vanligt att transnationella företag använder sitt ekonomiska inflytande över stater för att avreglera deras arbetsmarknader än mer, för att göra produktionen billigare och därmed öka företagets och dess investerares vinst. Många stater har en begränsad möjlighet att motsätta sig ett företags påtryckningar, eftersom de skulle förlora på om företag valde att flytta kapital till en mer ekonomiskt gynnsam plats. En avreglerad arbetsmarknad innebär alltså att företag hålls allt mindre ansvariga för att deras produktion sker under rättvisa, säkra arbetsförhållanden.

Det finns dock en motkraft till den nyliberalt präglade globaliseringen. En mängd transnationella organisationer ställer sig kritiska till den exploatering av arbetskraft som globaliseringen upprätthåller och skapar. Dessa grupper, som tillsammans refereras till som den globala rättviserörelsen, försöker att belysa den strukturella exploateringen av människor. Organisationer som Attac och Fairtade verkar för att skapa en gränsöverskridande solidaritet och via civilsamhället få företag att ta större ansvar för sina produktionskedjor. Det är till stor del tack vare dessa transnationella grupper som många företag implementerat policys om Corporate Social Responsibility, som innebär att företag själva kartlägger arbetsförhållandena hos sina underleverantörer. Civilsamhället kan, med hotet om att inte konsumera varor, därmed hålla företag ansvariga för sina handlingar.

Utifrån den nyliberala marknadslogiken är det just som konsumenter civilsamhället har störst makt. Det är därför inte ovanligt att fokus inom den globala rättviserörelsen hamnar på att leda konsumenterna till kloka val, och bojkotta företag med lågt socialt ansvar. Budskap om att vara en medveten konsument möter oss dagligen i slogans om att köpa rättvisemärkt och handla miljövänligt. Dessa rörelsers initiativ ses ofta som både progressiva och effektiva sätt att uppmuntra företag till att ta sitt ansvar. Paradoxalt nog medför det dock att den nyliberala agendan upprätthålls, då det faller på civilsamhällets konsumenter att genom medvetna val ta ansvar för de orättvisor som sker långt bortom deras kontroll. Företag ses då som en odelad enhet som endast tar ansvar då konsumenter kräver det, och de individer som utgör ett företag och den ansvarsförskjutning som sker dem emellan döljs. Den nyliberalt färgade globaliseringen skapar därmed en geografisk spridning och förskjutning av ansvar där exploaterande maktrelationer upprätthålls – till och med underlättas.

 

Tove Henriksson is studying for her master’s in social and economic geography. Matters close to her heart are development issues and the unequal distribution of wealth as well as hiking the Swedish nature, books and knitting mittens for her friends.

 

 

Related Posts