Share on FacebookPin on PinterestTweet about this on Twitter

Av Rut Berling

Bolsa Família är precis vad det heter: familjebidrag. Till en början är det lätt att låta sig förblindas av genialiteten i detta institutionaliserade ‘tjänster och gentjänster’-koncept, som tar avstamp i Brasiliens demokratisering under sent 1980-tal. Formatet är simpelt: i utbyte mot att landets fattiga familjer uppfyller särskilda krav vad gäller skolgång, sjukvård och vaccinering får de tillgång till ekonomiska bidrag vars syfte är att garantera en skälig levnadsstandard. De dittills tre separata villkorade transfereringsprogrammen slogs år 2003 samman till ett enda, bland annat för att minska korruption genom att minimera antalet mellanhänder från utförare till mottagare. Bolsa Famílias expansiva framväxt innebar att antalet personer som omfattades av programmet ökade från 4,6 miljoner år 2004, till 46 miljoner år 2006 — alltså tiodubblades det på bara två år. Så varför antyder jag att det finns ett problem? Vilken är baksidan med denna brasilianska framgångssaga, vars dokumenterat positiva effekter exporterat idén till en mängd andra länder?

Problematiken tar sig uttryck på flera sätt men de har alla en gemensam beröringspunkt: den bristande förekomsten av jämlikhet. Att reducera fattigdom bör, vilket inte alltid är fallet, kompletteras av jämlikhetsfrämjande åtgärder. Anledningen är att hela samhällen tar skada av bristande jämlikhet. Ekonomiskt, och i förlängningen socialt, utanförskap leder till fysisk och psykisk ohälsa, fler våldsbrott och ett i allmänhet försämrat mellanmänskligt förtroende. Bolsa Famílias succé vad gäller bekämpandet av fattigdom har åtminstone till viss del skett på bekostnad av jämlikhetsarbetet, vilket tyder på att Brasilien inte går en fullt så ljus framtid till mötes som upphovsmännen till programmet förutspått.

Låt mig redan nu göra ett förtydligande. Fattigdom och ojämlikhet ska inte framhållas som två totalt åtskilda fenomen, men en viss diskrepans har alltjämt betydelse i sammanhanget. Fattigdom refererar här till en månadsinkomst under ungefär 500 svenska kronor, medan jämlikhet handlar om inomstatliga inkomstskillnader. Det vore naivt att tro att åtgärder riktade mot att reducera fattigdom automatiskt skulle öka graden av jämlikhet. Beroende på var tyngdpunkten i åtgärderna läggs kan alltså resultaten komma att variera, vilket vi snart ska se exempel på.

Liksom i de flesta fall är barn en av de grupper som drabbas värst av utbredd och djupgående fattigdom. Länge har många av de familjer som levt under fattigdomsgränsen stått inför valet att sätta sina barn i arbete eller försätta dem i livslångt armod. Detta har, inte helt förvånande, resulterat i hög andel barnarbete och följaktligen lågt deltagande i skolundervisning. Av den anledningen var en av Bolsa Famílias huvudsakliga angreppspunkter grundskoleutbildningen: på villkoret att barnen i de deltagande familjerna närvarar i skolan minst 85 procent av schemalagd tid, erhålls ett bidrag motsvarande per capita-kostnaden per elev. Familjernas reaktion på detta ekonomiska incitament är dessvärre inte lika tydligt som incitamentet självt. Visserligen har barnen högre närvaro än tidigare, vilket är precis den utveckling Bolsa Família-administrationen hoppades på. Motsägelsefullt nog har dock även andelen barnarbete ökat bland de deltagande familjerna. Hur kan det komma sig? Egentligen är utvecklingen inte så osannolik som den först verkar. Det är nämligen möjligt för barnen att — i fråga om tid — både jobba och gå i skolan, då kravet på 85 procents närvaro är alltför lågt för att hindra dem från att arbeta. Ironiskt nog kan utvecklingens bakomliggande skäl sägas vara ekonomiskt. Föräldrarna inser det villkorade bidragets begränsningar, och har inte råd att förlita sig på att summan på sikt garanterar deras barn en trygg framtid.

Barnarbetet blir alltså en säkerhetsåtgärd med framtida förtecken. Men säkerhetsåtgärden blir snabbt en återvändsgränd. Utvecklingen talar sitt tydliga språk: de villkorade transfereringarna är inte tillräckliga, varken i sin omfattning eller som självständig åtgärd, för att bryta det intergenerationella mönstret av ojämlikhet. Bolsa Família har för all del hittills uppvisat positiva resultat, främst i fråga om minskad fattigdom. Antalet fattiga minskade med knappt 40 miljoner mellan 2003 och 2014, vilket inte är en helt oväntad följd av att nästan 50 miljoner människor omfattas av programmet. Den ökade förekomsten av barnarbete, och det faktum att Brasiliens inkomstfördelning är en av världens mest ojämlika, är däremot oroväckande för landets framtid.

Vi börjar att närma oss kärnan i Bolsa Famílias problem. Det underliggande självhjälpsbudskapet gör programmet svårmanövrerat, då ett stort ansvar indirekt läggs i deltagarnas egna händer. Hur ska socioekonomiskt svaga lyckas lyfta sig själva ur fattigdom genom att leva upp till specifika konsumtionskrav, om tillgången till tjänsterna är fortsatt ojämlik? Både mellan olika delstater och mellan rurala och urbana områden varierar kvaliteten märkbart, dels gällande skola men även gällande sjukvård. Att den här typen av skillnader består beror på att de tolereras av administrationen. Det finns till exempel ingen spärr som förhindrar att delstater spenderar olika mycket på grundskoleeleverna, så länge de inte understiger den federalt distribuerade minimisumman. Poängen är att Brasilien behöver ett ännu större mått av universalitet. Brasilien behöver nationellt lagstadgade standarder för till exempel sjukvårds- och skolsystemet, samt förbättrad infrastruktur och institutioner som garanterar likabehandling. Bolsa Famílias familjebaserade konstruktion ger upphov till en individcentrering som gör att programmet verkar försumma befolkningen som kollektiv.

Bristen på universalitet spänner fortsättningsvis över fler maktordningar än den socioekonomiska. Låt oss anta att Bolsa Família-projektet fortsätter som hittills, som familjevis utdelade bidrag med kvinnan som mottagare. Frågan är om inte utförandet då är dömt att bli ett moment 22, om en envis könsmaktsordning tillåts sätta käppar i hjulet för bekämpningen av socioekonomisk ojämlikhet? Det är oerhört riskabelt att, med föreställningen om kvinnans omvårdande natur som utgångspunkt, dela ut transfereringarna till familjernas kvinnor. Att ha ekonomiskt ansvar är nämligen inte entydigt positivt; en dold förhoppning om kvinnans självständighet och oberoende resulterar istället i att omvårdnadsansvaret och därmed könsrollerna cementeras. Genom att normalisera traditionella uppfattningar om kvinnan som det underlägsna könet med specifika egenskaper förknippade med intellektuell inkompetens och emotionell genialitet, skjuts dessvärre drömmen om ett jämlikt Brasilien på framtiden.

Av Rut Berling

Illustration av Nora Rennéus

Related Posts