Av Oscar Mattson

Donald Trumps utrikespolitiska påtryckningar gentemot Kim Jong-Un hade mer eller mindre oväntat burit frukt i form av ett planerat möte mellan de två ledarna om knappt en månad i Singapore. Presidenten har sedan dess fått tampas med en rad klumpiga uttalanden från sin egna administration som retat Pyongyang men det blev ändå han själv som till sist blåste av mötet.

Presidentens affärsmannamässiga strategi, kännetecknad av en skarpare ton och ’’maximalt tryck’’, hade efter tillkännagivandet av stormötet fått hans anhängare att börja spekulera i om ämbetet måhända förvaltades av en framtida pristagare av Nobels fredspris. Samtidigt menade kritikerna att det skulle vara alltför smickrande att kalla det som skedde för strategi, vad vi såg skulle snarare vara Trumps vilja att lämna ett arv efter sig, knappt två år in i sin första mandatperiod, och att han alltför otåligt målade upp mötet som ett diplomatiskt stordåd utan att gardera vare sig landet eller sig själv mot ett eventuellt misslyckande.

Till juni planerades trots allt det stora mötet mellan Kim Jong-Un och Donald Trump i Singapore, som kritikerna till trots hade ansetts vara historiskt. Utomstående kunde för första gången på många år våga hoppas på att sätta något i rullning. Kanske mer än avvecklandet av kärnvapen, hoppas man kunna göra något åt den hungersnöd och de omfattande sociala problem som pinat landets invånare under årtionden. Människor som ofta glöms bort när de båda männen utkämpar sina bataljer på respektive medier, men som i slutändan också drabbas värst av det.

Till en början tycktes det dock inte vara Trump som satte käpparna i hjulet för Trump, utan den nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton, med en minst sagt färgstark och kylig relation till Nordkorea, ett förhållande som sträcker sig tillbaka till Bushadministrationen. Vita huset hade medvetet varit flyktiga i att specificera vilka krav de egentligen tänker sätta på Nordkoreas avveckling av kärnvapnen, troligtvis i ett försök att mjuka upp spänningarna mellan nationerna inför toppmötet.  

Flyktighet var dessvärre inte Boltons sätt att bedriva politik, utan i medier agiterade han Nordkorea med uttalanden om att koreanerna gör bäst i att följa den så kallade ’’Libyenmodellen’’, vilket innefattar en total nedrustning av kärnvapen och andra massförstörelsevapen, och ser gärna till att det fissila materialet skeppas till USA. Nordkoreanerna, som redan hade visat sig tämligen medgörliga till framtida förhandlingar, bland annat genom att släppa tre amerikanska fångar och genom att sluta testa sina ICBM (interkontinentala ballistiska missiler), reagerade kraftigt på uttalandet och satte upptakten till Singapore i svajning med hot om att blåsa av mötet. Nordkoreanska företrädare hade tidigare kallat Bolton för ’’mänskligt slödder’’ samt det något suggestiva ’’blodsugare’’ och Nordkoreas vice utrikesminister Kim Kye-gwan sade för några veckor sedan att deras ringaktning för Bolton inte hade bleknat med tiden.

Således kom det rätt oväntat när USA och Trump rätt plumpt blåste av mötet idag och fick bli en läxa att återigen inte låta sig bli överraskad av Trumps överraskningar. Trump skrev ett brev till Kim Jong-Un där han förklarade att det numera ansågs ‘’olämpligt’’ att träffas efter Pyongyangs hårda retorik mot USA.

Som så ofta annars när Trump gör något oortodox, flockas den övriga världens ledare till Vita Huset för att försöka bärga situationen, så även nu när Sydkoreas president Moon Jae-In flög till Washington för överläggningar tidigare i veckan, till föga gagn, och Moon Jae-In har under kvällen sammankallat ett krismöte med sina närmaste ministrar och säger till den koreanska nyhetsbyrån Yonhap att han beklagar beslutet djupt. I brevet framgår det även att Trumps kortlivade era av återhållsamhet tycks vara över och bedyrar till Nordkoreas ledare att USA:s kärnvapenmakt är vida överlägsen nordkoreanernas, i brevet skriver han ‘’You talk about your nuclear capabilities, but ours are so massive and powerful that I pray to God they will never have to be used’’.

En kan endast spekulera i om detta är ett taktiskt drag av USA eller ännu en av Trumps karakteristiskt impulsiva utspel. Han hade kanske fått aningar om att Nordkorea själva tänkt blåsa av mötet och bestämde sig för att göra det först som en ren styrkedemonstration. Eller, genom att inte längre positionera sig som den diplomatiskt ständigt medgörliga parten, sätta press på nordkoreanerna, som i grund och botten är de som är i störst behov av dessa förhandlingar, att själva bli mer tillmötesgående. Trump, som i sitt brev inte utesluter ett nytt möte i framtiden, kan vilja skicka en signal till Pyongyang att förhandlingarna numera sker på Trumps villkor. Passar det inte Kim Jong-Un så är det ingen i Trumps intressesfär som lider av det.

Av Oscar Mattsson

Bild: AHN YOUNG-JOON / AP

Related Posts