Av Lisa Svenhard

Få människor har besökt Nordkorea och kommit dess invånare så nära inpå livet som Jessica Stiernlöf Walker. I tre års tid var hon, maken Torkel och dottern Vilja bosatta i Pyongyang. Under denna period var Jessica engagerad i olika hjälparbeten och samarbeten med organisationer såsom Unicef och Röda Korset, samtidigt som hennes man var stationerad som Sveriges Ambassadör i landet. Nu är de hemma igen och har fått ställa om sig till Stockholms citypuls.

Jag har fått möjlighet att prata med henne om Nordkoreas kvinnor och deras liv i ett av världens mest slutna länder. Hon berättar om ett Nordkorea bortom den smått patetiska muskelmätning mellan Donald Trump och Kim Jong-Un som med skräck har fängslat omvärlden. För visst är det lätt att bli besatt av det dramatiska, nästintill surrealistiska politiska spel vars regler ingen tycks förstå – allra minst spelarna själva.

I det Nordkorea som Jessica berättar kan en mer mänsklig bild urskiljas, av ett land som inte enbart definieras av dess ledare, utan också av dess befolkning och det vardagsliv som utspelar sig i den totalitära regimen. Ett vardagsliv som i mångas ögon är allt annat än vardagligt.

Invånarna i Nordkorea är lika hårt bevakade som landets gränser. Från barnsben fostras invånarna in i ett rapporteringssystem genom vilket de håller koll på sina medmänniskor: grannar, kollegor och familjemedlemmar. Detta lägger grunden för den misstänksamhet som genomsyrar hela samhället. Invånarna bidrar själva till att förstärka regimens makt genom att ständigt tillfredsställa kraven på rapportering. De gör detta dels som svar på regimens starka tvång, dels på grund av ren och skär vana, då detta system är djupt rotat i nordkoreanernas liv och antagligen betraktas som en naturlig del i vardagslivet.

Befolkningens starka avsmak för väst, i synnerhet för USA, präglar beteendet hos både kvinnor och män. I landet värderas arbetsmoralen allra högst och minsta tecken på lathet betraktas som entydigt med att inneha västsympatier.

– Man får absolut inte bära jeans, det är ett tecken på att man är liberal, säger Jessica.

Av Nordkoreas kvinnor finns det framförallt två bilder, vilka på sätt och vis står i kontrast till varandra. Enligt den ena bilden är den nordkoreanska kvinnan hårt arbetande, ansvarig, stark och praktiskt taget den som försörjer familjen. Den andra bilden visar upp våld och systematiska förtryck som är så inpräntat i samhället att det tycks orubbligt.

Jessica menar dock att kvinnorna i Nordkorea inte är kuvade, vilket kan vara lätt att tro mot bakgrund av hur den totalitära regimen förtrycker sin befolkning på alla tänkbara sätt.

– Jag ser de nordkoreanska kvinnorna som väldigt starka, säger Jessica. Kvinnor står för att det ska finnas mat på bordet. Männen bryr sig inte ett dugg om det, rent generellt.

Hon menar att allt ansvar för hemmet – dels att det står mat på bordet, dels att det finns pengar att köpa maten för –  ligger på kvinnorna. I praktiken har kvinnorna ofta tre jobb: ett statligt arbete, hemarbete och arbete på den informella marknaden. Med den informella marknaden avses den handel som i många år har försetts av det ökande flödet av produkter från Kina. Att köpa och sälja på dessa marknader är den viktigaste inkomstkällan för många familjer, och de som oftast bedriver handel är just kvinnorna. Jessica berättar att det var de kvinnor som vågade köpa och sälja på informella marknader under svältkatastrofen på 90-talet som faktiskt lyckades överleva. Under dessa år konsoliderades kvinnornas försörjningsansvar och männen förblev regimens marionettdockor.

Trots denna beskrivning av nordkoreanska kvinnors handlingskraft och dominans, så finns det som sagt en desto dystrare bild av vad som präglar nordkoreanska kvinnors liv. Våld, sexuella trakasserier och systematiskt förtryck måste de flesta nordkoreanska kvinnor leva med dagligen, och det saknas rättsliga och sociala mekanismer som kan hjälpa dem att förhindra förtrycket. De patriarkala strukturerna är djupt rotade, och de anses vara helt naturliga.

I Nordkorea måste både män och kvinnor göra militärtjänst. För många kvinnor är denna period extremt farlig och problematisk i flera avseenden. Jessica berättar att många kvinnor som kommer från lite mer välbärgade familjer får preventivmedel av sina föräldrar före avfärd, något som inte visar på någon kvinnlig frigörelse utan görs i syfte att motverka graviditet i händelse av en våldtäkt. Sexuellt våld och trakasserier är utbrett i militärtjänstgöringen, men det vågar man inte tala om. Länge har dessutom tillgången till mensskydd varit mycket begränsad, vilket har varit problematiskt ur hälsosynpunkt, vilket varit särskilt påtagligt för kvinnorna i militären. – ist kanske: något som varit särskilt påtagligt för kvinnorna i militären.

Jessica berättar lite om de nordkoreanska kvinnor som hon fick möjlighet att träffa under tiden hon var bosatt i Pyongyang. Hon menar att kvinnor arbetar hårt och i många olika sektorer, men att de aldrig hamnar i en ledarposition. Dessutom hålls män och kvinnor åtskilda. Kvinnors roll är att arbeta hårt – i syfte att stötta männen.

Hur har dessa kontrasterande bilder av kvinnors liv som Jessica talar om egentligen kommit till? Jessica berättar om hur både Nord- och Sydkorea traditionellt har styrts av en patriarkal maktordning som har befästs på alla tänkbara nivåer, något som i sin tur kan förstås i förhållande till det faktum att en stark könssegregering splittrar befolkningen. På så sätt förstärker regimen könsrollerna för att behålla sin kontroll, vilket kan förklara den misogyni och sexism som präglar det nordkoreanska samhället.

Sett annorlunda kan det faktum att både kvinnor och män förväntas arbeta hårt och delta i militärtjänstgöring bidra till att kvinnor ofta är handlingskraftiga och dominanta. Samtidigt binder de patriarkala strukturerna den nordkoreanska kvinnan till att ansvara för hemmets funktion, vilket i praktiken gör kvinnan till både familjeförsörjare och hemmafru. Att det också var kvinnorna som tog ansvar under 90-talets svältkatastrof och började arbeta på de informella marknaderna, kan också förklara denna tudelning i kvinnors liv i Nordkorea.

Jessica hävdar fortsättningsvis att man som boende i Nordkorea är avskärmad från andra delar av landet, vilket försvårar jämförelser med andra regioner. Just denna avskärmning mot andra delar av landet medför att en revolutionär rörelse omöjligen kan få fäste. I jämförelse med Sydkorea, där på senare tid en feministisk rörelse har uppmärksammats, är Nordkorea långt ifrån ens den minsta tillstymmelse till kvinnlig frigörelse.

Vanliga människor i Nordkorea lever i en värld vars utväg de flesta varken kan, vågar eller ens vill leta efter. Världen utanför finns inte och för de allra flesta existerar bara den lilla del av landet de har vuxit upp i. Tillgången till information är mycket begränsad och befolkningen fostras in i ett tanke- och levnadssätt som isolerar dem från resten av världen. För kvinnor är livet om möjligt mer begränsat och farligt – något som ytterst få kvinnor i Nordkorea någonsin skulle våga säga innanför landets gränser. Just därför menar Jessica att det är så viktigt att alla vi utanför – som antingen sett misären med egna ögon eller hört om den från de som varit där – gör allt vi kan för att öppna gränserna och hjälpa nordkoreanerna att lära känna hela den värld de går miste om. Vi måste därmed se bortom hela den politiska fars som just nu spelas på den globala arenan.

Av Lisa Svenhard

Bild: Rasmus Eriksson

Related Posts