By Isa Lappalainen

Girlfriend in a Coma är titeln på en dokumentär av Annalisa Pira som jag och min kompis gick och såg när den kom ut år 2012. I dokumentären användes en misshandlad kvinna som metafor för den italienska ekonomin. När vi på hemvägen diskuterade filmen kom vi överens om att vi var o-imponerade av det greppet, “är det inte lite ‘trött’ att behöva åkalla patriarkala illusioner om kvinnor i behov av beskydd för att leverera en gripande analys?”

Kanske var det just ‘trött’ Francesco Hayez kände sig när han målade Meditazione sulla storia d’Italia i kölvattnet av de misslyckade revolutionerna 1848. Tavlan föreställer en halvt barbröstad kvinna med skymtande blåtiror som håller i en bok med titeln Storia d’Italia. Italien var då drygt 20 år ifrån sitt enande, och fortfarande uppdelat i olika kungadömen varav stora delar var under Österrikiskt inflytande. 1847 hade präglats av svält i hela Europa på grund av dåliga skördar, och under kung Ferdinand II av Neapels födelsedagsfirande ledde den uppjagade stämningen till utbrytandet av en revolt som snabbt spred sig vidare från Sicilien till Toscana och Piemonte, och senare till Österrike och Frankrike. Opportunistiska förespråkare för ett Italienskt enande började sprida rykten om att påven, Pius IX, hade uttryckt sitt stöd för ett italienskt självständighetskrig. Med påvens stöd hoppades man kunna sätta press på den Piemontesiske kungen Carlo Alberto att ta tillfället i akt och försöka frigöra Lombardiet och Veneto från den Österrikiska annekteringen, men när påven – rasande – tillbakavisade sitt påstådda stöd innebar det ett stort bakslag för unionsförespråkarna. Situationen i Österrike stabiliserades och allt eftersom blåstes luften ur revolterna. Ett enat Italien föreföll långt ur sikte.

Både Hayez och Piras väljer med andra ord en kvinna som blivit utsatt för våld som symbol för Italiens beklagliga situation. Titeln på boken i målningen, Storia d’Italia, manifesterar de förhoppningar som funnits om att revolterna skulle ha inneburit början på den italienska nationens historia, om de bara hade lett till ett enande. Hayez målning ger alltså uttryck för nationalism, men i en tid då nationalism inte var lika med konservatism utan en progressiv rörelse. När Italien tillslut enades år 1861 (Rom tillkom först 1871) sa en av enandets stora kämpar, Giuseppe Mazzini, att det enda som nu återstod var att “skapa italienare”.

I Sverige definierar vi gärna nationalism som motsatsen till att “gilla olika”. Men den italienska nationalismen lyckas gå hand i hand med något som vanligtvis anses vara dess konkurrent, nämligen den välkänt starka anknytningen till lokalsamhället: byn, staden, eller regionen snarare än till landet som stort. Och visst är det sant att italienarna i första hand stolt identifierar sig med hemorten. Men samma stolthet som strålar när de skryter om just den egna regionens ostar, stränder, eller grappa lyser även när de pratar om den dynamiska konkurrensen regionerna emellan. “L’unione è sempre frutto di un conflitto!” sa den politiska filosofen Niccolò Machiavelli redan på tidigt 1500-tal: enandet är alltid frukt av en konflikt.

Trots att nationalismen i Italien kan sägas vara mer mångfacetterad än den svenska vore det knäppt att säga att den inte är konservativ. Medan det på ledarsidorna i Sverige bråkas om huruvida ‘svenska värderingar’ verkligen kan sägas existera ter sig en liknande diskussion absurd i en italiensk kontext. Den italienska identiteten lever, och dess värderingar är djupt sammanflätade med traditionella könsroller.

      I Italien finns inte samma rädsla som i Sverige för att fastna i gamla hjulspår av bara vanan. Vårt ängsliga sökande efter nya rön som new public management, vinster i välfärden, eller värdebaserad vård lämnar inte mycket till övers för romantisering av traditioner. Föreslår någon en ny metod eller definition av ‘rimlighet’ så hoppar vi jämfota av förtjusning. Det är klart att Sverige ska visa vägen! Anledningen till att de svenska värderingarna ter sig svårfångade är just deras ombytlighet.

Den svenska ivern inför förnyelse kan jag uppleva som smått pinsam eftersom den visar prov på kulturell rotlöshet. Det italienska kulturarvet är svårare att skaka av. Det är så integrerat i den italienska identiteten att man undrar vad som egentligen skulle hända om kvinnor, med krav på pappamånader och tolkningsföreträde, började skaka om bland ställningarna. I vintras skrev Uppsalafilosofen Katharina Berndt Rasmussen en debattartikel i DN i anslutning till ‘me too’ som hon försåg med den Boyeanskt klingande titeln “Visst gör det ont när makten omfördelas”. Det tror jag är en korrekt åskådning. Men jag tror också att smärtan vid omfördelningen av makt står i proportion till hur fäst man varit vid ursprungsstadiet. Upplever man stor samhörighet med en särskild kultur gör det nog ondare att slita sig ifrån den än om man i första hand väljer att se sig själv som en ’världsmedborgare’. Beroende på hur ont det sedan beräknas göra kan man förvänta sig att kvinnor gör olika bedömningar av hur ‘trött’ en patriarkal metafor verkligen är.

Av Isa Lappalainen

Bild: Billie Brundell

Related Posts