Share on FacebookPin on PinterestTweet about this on Twitter

Av Sonya Oldenvik Cunningham

Det är någonting märkligt med dammarna i Amazonas.

Ett ständigt ökande energibehov har drivit på en högst tvivelaktig utveckling av megadammar på Amazonas floder: en utveckling som är långt mindre hållbar än den framställs vara. Dammbyggena blottar allvarliga sprickor i den brasilianska demokratin och det finns goda skäl att syna mekanismerna som möjliggjort dem.

När man står vid Madeirafloden i staden Porto Velho och blickar åt nordväst syns jättedammen Santo Antonio breda ut sig som en mur över floden. Tio mil uppströms ligger en annan nybyggd damm, Jirau. Dammarna kom till under kontroversiella omständigheter och har drastiskt förändrat flodens dynamik såväl som lokalbefolkningens liv.

”Vi började märka skillnader i vattnet under 2013 då dammen [Santo Antonio] höjdes” berättar Flavia, ”det luktade plötsligt väldigt konstigt”. Flavia har bott i byn Jacy Parana som ligger precis mellan de båda dammarna i över sjutton år. Dammhöjningen som gjordes för att öka energiproduktionen visade sig också ha lett till en höjning av grundvattnet. Det ligger nu på samma nivå som stadens avlopp och kyrkogårdar vilket kontaminerat hela områdets vattentäkt. ”Tidigare drack vi vatten ur våra brunnar” säger hon. ”Nu måste alla köpa dricksvatten.”

Att de negativa konsekvenserna blivit fler och mer uppenbara har gjort att det idag rivs fler dammar än det byggs globalt sett. De ekonomiska fördelarna väger helt enkelt inte upp för deras oöverskådliga påverkan på miljön. Utöver rubbningar i känsliga ekosystem i och längs med floderna förändras också lokalbefolkningens liv och möjligheter till försörjning radikalt. Ändå ökar den brasilianska regeringen kraftigt utvecklingstakten för dammbyggen i Amazonas. Varför? Det är en nygammal historia om de ekonomiska intressen som styr den politiska agendan.

”Vi var inte helt emot dammarna till en början,” berättar Flavia. ”Hela stan trodde på drömmen,” lägger hon till och skrattar bittert. ”De skulle leda till framsteg och fördelar sa de, men vi har bara sett de negativa sidorna. Förr var det här ett samhälle som försörjde sig på fiske. Nu är det förbjudet att fiska i dammsjön.” Hon fingrar med sina färggrant målade naglar på en rosa mopedhjälm. Vi ses på Jacy Paranas busstation och samtalar tillsammans med Auria, en äldre kvinna som äger en lunchrestaurang vid stationen. Sedan dammarna byggdes lever byns invånare i besvikelse och oro inför framtiden, berättar Auria. ”De som kan flyttar härifrån”. Mygginvasioner, tvångsförflyttningar, ökad kriminalitet och sjunkande markpriser är bara några av skälen.

Problemen i Jacy Parana och Porto Velho är inte unika. En ny rapport från Världskommissionen för dammar (WCD) belyser bristen på lösningar för sociala och miljömässiga problem som uppstår i samband med dammbyggen: att de som drabbas ofta förlorar inte bara sina hem men också sina livsuppehällen: att ekonomisk tillväxt för land och region används för att rättfärdiga dammarna trots att de faktiska konsekvenserna är koncentrerade lokalt. Dessutom påpekas att de som leder de beslutsgrundande diskussionerna kring dammbyggena ofta bara är utbildade inom ett område och inte har ett tvärvetenskapligt angreppssätt.

Samhällen som finns längs flodkanterna kallas på portugisiska för riberinhos. Många som bor där är nästintill självförsörjande och lever av fiske, odling och tropiska frukter som cupuaçu, açaí och babaçu. När människorna i dessa högst klimatanpassade samhällena tvingas flytta från flodkanterna på grund av dammbyggen, försvinner också snabbt deras kultur eftersom de lever av och med flodens puls. Ofta placeras de i städernas utkanter. Åklagaren Raphael Bevilaqua representerar en grupp fiskare som har tvingats flytta. ”Villkoret [för att få bygga dammarna] var att de skulle kunna fortsätta leva som de gjorde eller att deras livskvalitet skulle förbättras. Men det som hände i majoriteten av fallen var att livskvaliteten försämrades. De som tidigare hade en skälig inkomst har nu ingenting, de lever under miserabla förhållanden, av statliga bidrag.”

Det är dessutom inte bara fiskaren som förlorar sitt uppehälle utan även uppköparen och den som säljer fisken i staden. Produktionskedjor bryts vilket får konsekvenser för hela den lokala ekonomin.

Att dammbyggena sker i Amazonas är ingen slump. Den brasilianska regeringen och dammföretagen framställer ofta Amazonas som en eftersatt och underutvecklad region. I kontrast presenteras dammar som den räddning som kommer att bringa utveckling, välstånd, arbeten och framsteg. Regionens storlek och geografiska avstånd från maktens centrum gör det dessutom lättare för företag att arbeta utom räckhåll för lagens långa arm.

Dammarna bör också förstås i sitt globala sammanhang. ”Ingen hade accepterat deras konsekvenser i Europa så därför byggs de på ställen som Brasilien” säger Philip Fearnside, professor i biologi vid forskningsinstitutet National Institute of Amazonian research (INPA). INPA ligger i djungelstaden Manaus, en tre dagars båtfärd nedströms från Porto Velho. Fearnside är välkänd för sin forskning om människans påverkan i Amazonas, något han har ägnat sig åt i över 40 år. Hans kontor är förvånansvärt ödmjukt och liknar mer än något annat ett källarförråd, fyllt från golv till tak med böcker, pärmar och mappar. Vid det lilla skrivbordet samtalar vi bland annat om vem som egentligen äger dammarna och kanske ännu mer anmärkningsvärt: vem som betalar för dem.

Dammanläggningarna finansieras huvudsakligen med skattepengar genom den statliga utvecklingsbanken BNDES. BNDES, i förlängningen det brasilianska folket, stod bland annat för över 70 procent av kostnaden för Santo Antonio. Trots att två av världens största vattenkraftsanläggningar ligger runt hörnet, saknar dock de flesta flodsamhällena nedströms fortfarande tillgång till elnätet. Det hela blir ännu mer bisarrt med tanke på  att brasilianarna betalar ett av de högsta elpriserna i världen, trots att det starkaste argumentet för att utveckla vattenkraften var att den är billigare att framställa än många andra energiformer.

Anläggningarna och energin ägs dock inte av BNDES utan av så kallade konsortium, vanligtvis grupper av privata och statliga företag och investeringsfonder.

Dessa är mäktiga allianser. De består dels av energiföretag som förr var statliga men som sedan 90-talet i stor utsträckning har privatiserats. Andra viktiga delägare är de (ofta internationella) byggföretag som anlitas för att bygga dammarna. Den elektrointensiva mineralutvinningsindustrin (för bland annat guld, aluminium och diamanter) är en annan nyckelaktör. Utöver att vara delägare är mineralutvinningsindustrin också den största energikonsumenten och står för över 35 procent av landets totala energikonsumtion.

Sist men inte minst finns ännu en sektor som lobbar starkt för dammarna: det industrialiserade jordbruket. Deras intresse bottnar framförallt i att dammarna skapar vattenvägar, hidrovías, som minskar kostnaderna för att transportera soja och kött ut ur Amazonas och Brasilien. Gemensamt för alla dessa företag är att merparten av produkterna exporteras till Kina och Europa, vilket innebär att dammbyggena drivs på av en global snarare än en inhemsk efterfrågan.

Dessa företag har dessutom sedan länge en incestuös romans med den brasilianska regeringen. Ingen höjer på ögonbrynen över att jordbruksministern också är en världsledande sojabönsproducent eller att finansministern också sitter i styrelsen för världens största köttföretag, JBS. Att vara både politiker och företagare är inte bara vanligt i Brasilien utan närmast praxis. Den nya, starkt marknadsorienterade regeringen har tagit dessa relationer till nya intimitetsnivåer, vilket försvagar demokratin.

”Det är en urholkad demokrati vi ser i Brasilien idag,” säger Luis Novoa. Vi är tillbaka i Porto Velho. Novoa är chef för den sociologiska institutionen vid det statliga universitetet UNIR i delstaten Rondônia. ”Landet har blivit ett företagens envälde” fortsätter han, ”och politiken är till försäljning.” Vårt samtal äger rum i hans bil, på väg från ett möte till ett annat. Han har just modererat en debatt om regeringens radikala nedskärningar i offentliga utgifter. På den korta promenaden till bilen blir han stoppad av en handfull personer som vill fortsätta diskutera.

Foto av Marcela Bonfim

Det finns många tydliga exempel på att politiken är till salu. Ett sådant är de kolossala mutskandaler som nyligen har avslöjats i landet. Företaget som byggde Santo Antonio-dammen, Odebrecht, visar sig ha spelat en central roll. Företaget ska ha använt sig av en dold men välfungerande ”mutavdelning” där hundratals miljoner dollar betalats ut till korrupta regeringspolitiker i länder på tre kontinenter. De har på så vis fått fördelaktiga byggkontrakt för allt från fotbollsarenor till megadammar. Brotten har styrts från företagets högsta nivåer och över 200 brasilianska politiker är nu under utredning misstänkta för att ha tagit emot mutor, däribland ett flertal ministrar och presidenten Michel Temer.

Men det handlar om mer än bara korruption och mutor, menar Novoa. Politiken har blivit underordnad den kommersiella marknaden. ”Den ekonomiska makten är så pass koncentrerad [till ett fåtal företag] att regeringen inte kan sägas agera autonomt. Företagen kan mer eller mindre komma till de statliga organen och själva avgöra vad de behöver för stöd.” Dammföretagens löften om utveckling, framsteg och jobb används enligt Novoa som propaganda för att ändra på reglerna för att de ska passa företagen. Uppbackade av regeringen har dammföretagen på så sätt mer eller mindre privatiserat Amazonas floder.

Motsägelsefullt nog har Brasilien mycket stränga miljölagar. I teorin ska dammbyggen föregås av omfattande miljölicensieringsprocesser som bland annat innefattar genomförbarhetsstudier, konsekvensanalyser och offentliga konsultationer. Många menar dock att denna process reducerats till en ren formalitet snarare än något som faktiskt kan påverka planerna. Papel para gringo ver, som det kallas i folkmun: papper för att visa utlänningarna.    

Miljölicensieringarna har flera svagheter, inte minst att samma företag som vill bygga dammen också ansvarar för att ta fram förstudierna och konsekvensanalysen. Det leder förstås till en benägenhet att underskatta den negativa påverkan och överdriva fördelarna, vilket var precis vad som skedde när dammarna Santo Antonio och Jirau byggdes.

I en studie från det lokala universitetet UNIR påpekas en rad allvarliga brister i företaget Santo Antonio Energias konsekvensanalys. Författarna påpekar till exempel att mer än en tredjedel av de tänkbara konsekvenserna av dammbygget inte följdes av några faktiska åtgärder för att kompensera eller minimera skadan. Företagets föreslagna åtgärd för ”förändrad livskvalitet för lokalbefolkningen” var kort och gott att ”klargöra detta i förväg”. Även den höjning av grundvattnet som skedde i Jacy Parana förutsågs. Dock har den ”övervakning och kompensation av förluster” som utlovades varit en klen tröst för de som inte längre kan dricka vattnet i sina brunnar.

De offentliga konsultationerna har också blivit föremål för kritik. Lucileyde Feitosa har doktorerat i geografi med särskild inriktning på flodfolken, os riberinhos. Hon deltog i folkmötena som hölls av dammpersonalen inför byggena. ”I Amazonas är analfabetismen fortfarande mycket hög” säger Feitosa, “och ingenjörerna pratar med ett avancerat språk som flodfolken inte förstår. De brydde sig inte om att lyssna på flodfolken och flodfolken förstod inte ingenjörerna. Mötena hölls bara för att ta foton och kunna säga att de genomförts.”

Stark politisk press gjorde att bygget fortskred trots förödande kritik. Amazonasforskaren Fearnside berättar att Santo Antonio och Jirau “var det första fallet där man faktiskt satte sig över miljömyndigheten IBAMA:s tekniska personal. Det fanns över tvåhundra sidor från myndighetens experter som sade att dammtillståndet inte borde utfärdas, vilket kringgicks genom att helt enkelt byta ut chefen för licensieringar.” Den nya chefen godkände det preliminära tillståndet och befordrades sedan till chef för hela myndigheten, varpå de operativa tillstånden godkändes. De två dammarna har enligt Fearnside satt en farlig standard. Nu har nämligen samma sak skett med den nybyggda megadammen Belo Monte. Trots ett internt uppror inom miljömyndigheten över brister i studierna, och trots att urfolk i de drabbade områdena väckt ett tjugotal åtal mot dammföretaget, godkändes miljölicensieringarna och dammen byggdes.

Dimis Braga, domare i delstaten Rondônias miljödomstol, menar att denna typ av storskaliga projekt ofta har starka ekonomiska motiv och låter sig sällan stoppas av miljölagar. Juridiska beslut som på miljömässig eller social grund hindrar dammar från att generera energi upphävs med stor sannolikhet, menar han, på grund av stark politisk press från kongress och regering som i sin tur påverkas av företagslobbyismen. Detta görs genom att utnyttja en  undantagsregel i grundlagen som säger att högsta domstolens domare kan upphäva beslut som riskerar att ”skada den ekonomiska ordningen”. Beslut som tas till fördel för lokalbefolkningen och som stoppar eller hindrar dammbyggen kan alltså ogiltigförklaras av en domare om beslutet anses kunna skada ekonomin. Denna undantagregel används flitigt i dammkonflikter och Braga beskriver den som en ”rest från militärdiktaturen som ännu inte har utplånats helt från vårt juridiska system”.

”Det betyder att de inte ens behöver läsa argumenten, eller bry sig om att konsultera urfolken eller om miljöpåverkan utvärderades på ett korrekt sätt” säger Fearnside om lagen. ”Inget av detta har någon betydelse eftersom det är viktigt för ekonomin. De kan kringgå vilket beslut som helst och detta utnyttjas hela tiden. Undantagsregeln utnyttjades fler än tolv gånger under 2013 när Belo Monte byggdes och 14 gånger under bygget av  Tapajósdammen.” Vidare finns det enligt Fearnside mycket lite press att ändra lagarna. ”De flesta i Brasilien vet inte om att de existerar. Du ser ingenting om det i tidningarna. Allt du ser är att någon domare har ställt in ett eller annat beslut, utan förklaring. Det kan finnas femtio sidors motargumentation och sedan kommer en paragraf om att det är viktigt för ekonomin, då ställs beslutet in. Och det är när det gäller dammbyggen som detta är mest problematiskt.”

Mot slutet av samtalet med Fearnside på forskningsinstitutet INPA har stämningen blivit tung. Allt verkar gå åt fel håll i landet. Lagar som försvagar miljölagstiftningen drivs igenom för att snabba på licensieringarna för megaprojekt. Välfärdsprogram slopas till förmån för infrastrukturprojekt som ska underlätta ökad export av råvaror ut ur Amazonas. Regeringen driver stenhårt agendan att marknadskrafter och ekonomisk tillväxt ska rädda Brasilien. Det finns ett socialt motstånd, men det saknas internationell uppmärksamhet och påtryckningar från världssamfundet för att belysa de ljusskygga mekanismer som driver på dammbyggena i Amazonas.

Den sista frågan till Fearnside är nästan vädjande:

”Känner du hopp?”

”Jag tror att det är ytterst farligt att sluta hoppas och det är någonting som händer hela tiden. Det leder till fatalism och att man inte gör någonting alls. Omvänt är det lika farligt att vara alltför hoppfull och tänka sig att allt är på väg mot rätt håll, vilket också leder till att man inte gör någonting. Vi måste inta en position i mitten som hela tiden är fokuserad på handling, oavsett om man är pessimist eller inte.”

Av Sonya Oldenvik Cunningham 

Research av Sonya Oldenvik Cunningham & Marina Ädel

Related Posts