Share on FacebookPin on PinterestTweet about this on Twitter

Av Wilhelm Hultin

Jesus Kristus korsfästelse symboliserar startskottet för att se på rättvisa som uppoffring. Bilden av Jesus uppspikad på ett kors, pilar utstickande från olika vinklar, rinnande blod från sår och ett sorgset ansiktsuttryck har varit en ledstjärna som vänstern använt sig av för att definiera rättvisa. Jesus Kristus gav sitt liv för oss och därmed bör vi för evigt vara tacksamma. Rättvisa är enligt den beskrivningen synonymt med uppoffring, denna uppoffring menas leda till ett jämlikt samhälle. Kan detta pessimistiska synsätt på livet vara harmoniserat med ett glädjefyllt och berikande liv? Högst tveksamt. Ordet jämlikhet kan dock tolkas på olika sätt och behöver inte nödvändigtvis vara, som den dominerande vänsteruppfattningen, definierat av att avsäga sig sitt eget intresse.

Jämlikhet innebär i realiteten att alla har samma förutsättningar för att lyckas. I dagens debatt används begreppet istället som ett vapen för den partipolitiska vänsterns agenda. De kan säga att deras position i olika frågor är principiell och därmed avfärda argument utan att faktiskt bemöta dem. Det tar sig till uttryck i mer än en situation; den konflikt som finns mellan facken och arbetsgivare är bara ett exempel. Bara för att man är arbetsgivare behöver det inte nödvändigtvis betyda att man vill utnyttja sina anställda. Det är möjligt att ha två parallella intressen: både viljan att bidra till ett bättre samhälle och viljan att försörja sig. Högern som stödjer  detta orättvisa förhållande mellan arbetstagare och arbetsgivare  anses därmed vara ond och förespråka en större samhällsklyfta och dessutom helt sakna vilja till att få folk ur fattigdom. Verklighetsförankringen lyser med sin frånvaro.

Synen på moral som dominerar i vårt samhälle är att man måste lida. Den handlar inte om att ge till sin medmänniska, utan om att ge bort det man äger. Denna syn på rättvisa leder inte till att fler får ett bättre liv – snarare tvärtom.

Bill Gates har skapat ett av världens största företag och har för tillfället cirka 114 000 anställda. Sedan företaget grundades 1975 har det växt enormt och har idag en omsättning på 85,32 miljarder dollar. Bill Gates har därmed hjälpt samhället i direkt bemärkelse genom att anställa och betala skatt men också indirekt genom produkterna han har skapat. Genom att skapa Microsoft ger han folk medel till att försörja sig själva istället för att bli beroende av någon annan. Nuförtiden har Gates stannat upp sitt företagsutvecklande och ger istället en stor del av sin lön till välgörenhet. Faktum är dock att Gates bidrog till att fler personer fick ett bättre liv när han startade Microsoft än vad han gör idag som bidragsgivare till välgörenhet. Men han är mer accepterad av samhället när han ger till välgörenhet.

Frågan som uppstår är varför Gates blir mer accepterad av samhället när han ger till välgörenhet. I enlighet med den romantiserade synen på rättvisa så måste man göra en uppoffring. Gates tjänar så mycket att han kan upprätthålla en extremt hög levnadsstandard, även om han ger bort 90 procent av sina inkomster. Är Gates uppoffring tillräcklig?

Ett samhälle som bygger på att man ska utmana sig själv, lösa problem och därigenom även bidra till kollektivet skapar mer nytta än ett samhälle som utgår från motsatsen: att man ska ge bort sina egendomar. I de allra dystraste och melankoliska framtidsdystopierna råder en blek atmosfär där kreativitet och förändring helt försvunnit. Ett sådant samhälle är resultatet av att man ser på uppoffring som en form av rättvisa.

Vänsterns monopol på rättvisa används i ett oetiskt syfte och är dessutom inte rättfärdigat. En förutsättning för samhällsutveckling och bättre levnadsförhållanden är att man ändrar allmänhetens syn på rättvisa. Rättvisa definierat som uppoffring har inget egenvärde. Man ska uppoffra sig för att uppnå något bättre, inte bara för sakens skull. Gör man det förlorar begreppet sin betydelse. Poängen med rättvisa är inte att vi alla ska sitta uppspikade på kors och lida.

Av Wilhelm Hultin

Illustration: Billie Brundell

Related Posts