Share on FacebookPin on PinterestTweet about this on Twitter

Av Isak Holmgren

Det var som att världen inte riktigt förstod vad som hände. En stat som officiellt värnat den internationella status quo-politiken och fördömt USA:s hegemoniska invasioner hade revolterat mot världsordningen. Den 23 februari 2014 invaderade ryska paramilitära trupper den ukrainska Krimhalvön, på ett sätt som ingen hade väntat sig. Angreppet kunde bara på vissa plan jämföras med Georgienkriget 2008, och hade få likheter med Kremls, den ryska ledningens, agerande i Tjetjenienkonflikten. Invasionen, och sedermera annekteringen, av den allt annat än ekonomiskt blomstrande landmassan vid Svarta havet var ett uttryck för något nytt. Det ryska folket på halvön sades ropa efter återförening med det storryska riket och inget skulle få förhindra dess förverkligande. Ty, i februari 2014 föddes det gamla Ryssland.

Västeuropa och Amerikas förenta stater famlar ännu, år 2017, efter verktyg för att förstå, till synes i blindo – varför? Och hur kommer det sig att Västeuropa saknar medel för att effektivt bemöta Rysslands agerande? Frågorna är komplexa, och svaren likaså. Klart står i vart fall att gemensamt för nästintill alla västerländska stater är – förutom att de fördömer Rysslands handlingar och tolkar dem som en militär intervention – den rationella värdefilosofins centrala funktion. Modern rysk politik berättigas av en annan värdefilosofisk skola. För att ge oss själva de verktyg vi tidigare saknat och för att förstå invasionen av Krim måste vi därför söka förstå rysk värdefilosofi. Rysk konservatism måste analyseras jämte västerländsk rationalism.

Få samhälleliga fenomen har en tydlig startpunkt, men om vi för enkelhetens skull ska ge den konservativa ryska filosofins politik en sådan är det, utan tvekan, år 2005. På Kremls order flögs den gamle ryske filosofen Ivan Aleksandrovitj Iljins stoft in från Zürich, för att jordfästas i Moskva. Iljins slutliga återförening med Moderlandet ägde rum vid Donskoj kloster. Jordfästelse av landsmän i tidigare exil är förvisso inget att i sig höja på ögonbrynen för, men Ivan Iljin var inte vilken landsman som helst, lika lite som Donskoj kloster är ett kloster bland andra.

Den ryske filosofen föddes i en aristokratisk familj 1883, och landsförvisades till Tyskland 1922. Däremellan hade Iljin hunnit bli professor med Hegels idealistiska religionsfilosofi som expertis, och vidare gjort sig känd som antibolsjevik. I Tyskland utvecklade Iljin en ultranationalistisk och konservativ skola inom den politiska filosofin, och då inte av det mildare slaget; efter andra världskrigets slut ska Iljin ha blivit besviken på den tyske diktatorn Adolf Hitler. Iljin ansåg att Ukrainas strävan efter självständighet var en perversion, och fastslog att de ukrainska nationalisterna – om de inte bekämpades – skulle driva det storryska riket till kollektivt vansinne.

Ur detta framträder därför även Donskoj klosters symbolik som brännande stark. Dess höga ålder (klostret grundades 1591) och klassiskt ryska arkitektur är visserligen iögonfallande, men av störst symboliskt värde torde vara klostrets ursprungliga funktion och position. Donskoj var under många år avsett att försvara den södra vägen till Kreml, och är beläget vid en gammal väg mellan Moskva och Krimhalvön.

Jordfästelsen av Ivan Iljin vid Donskoj kloster gav den ryska traditionalismen en retorisk tyngd, liksom den berättigade Rysslands eviga geopolitiska konflikt mot väst. Ty Ivan Iljin var varken kommunist eller kapitalist. Ivan Iljin var ryss. Hans filosofiska vision var ett auktoritärt styrt, så kallat postbolsjevikiskt storryskt rike, där rysk tradition sattes främst. Den rationelle västerlänningens lagar och avtal skulle besegras av den urryska anden (för att låna hegelsk terminologi).

Iljins filosofiskt bärande roll i den nutida ryska politiken har bekräftats av Vladimir Putins förre rådgivare, Andrej Illarionov. Den kontrarevolutionära konservatism som Iljin byggde passar utmärkt in i idén om den Eurasiska unionens verksamhet och mål, så som Putin beskriver det. Under ett seminarium i september 2013 föreslog den ryske ledaren att unionen skulle ge förutsättningar för dess olika regioner att utveckla religion och kultur. Här bör särskilt noteras att villkoren för regional utveckling ska vara i linje med regional tradition.

Slutligen bör påpekas att Vladimir Putin inte nödvändigtvis är konservativ, ej heller att han med säkerhet beundrar Ivan Iljins stundtals förvirrade verk. Ur den ryske presidentens CV läses såväl tjänstgöring som KGB-agent som arbete i den nyliberala Jeltsins stab. Det är inte orimligt att den ryska konservativa filosofins inträde i Kreml endast är ett uttryck för Putins pragmatism, och för en diktators förmåga att tillvarata en upprörd opinion. Möjligt är därför att västvärlden kommer fortsätta famla efter förståelse för Kriminvasionen. Den kommer sannolikt att famla i blindo, så länge Putins pragmatism förblir rörlig. Att förstå rysk värdefilosofi blir då till litet hjälp, men alltjämt till hjälp.

Av Isak Holmgren

Illustration av Agnes Björk

Related Posts