Av Rebecca Björkholm
Utvecklingsländerna förlorar årligen hisnande summor till skatteparadis, vilket gör att fattigdomsbekämpningen blir lidande. 2018 är året då skygglappar kastas samt transparens och ansvar utkrävs.
I juletid skänker vi gärna en slant till behövande och biståndsorganisationerna skyltar som
bäst med projekt som ska gagna särskilt utsatta människor i fattiga länder. ”Hjälp till
självhjälp”. ”Stärk kvinnors egenmakt genom mikrolån”. Symboliska getter och toaletter dyker upp som julklappsförslag i våra flöden på sociala medier.
Det är ett faktum att jordens resurser är ojämlikt fördelade, både inom men framför allt mellan länder. Under den koloniala eran växte klyftan mellan världens rikaste länder och världens fattigaste länder från 3:1 till 35:1 – i dag är förhållandet hisnande 80:1. År 2017 ägde den rikaste procenten av världens befolkning hälften av de totala resurserna, enligt Credit Suisse. Oxfam uppger att de åtta rikaste männens tillgångar tillsammans uppgår till det totala värdet av de fattigaste 3,6 miljarder människornas tillgångar. Majoriteten av den miljard människor som lever i extrem fattigdom, på under 1,25 dollar per dag, lever i Afrika söder om Sahara samt i södra Asien.
Inom det internationella samfundet råder konsensus. Det globala Syd, även kallat utvecklingsländer och svaga stater, är underutvecklat. ”Ingen fattigdom: Avskaffa all form av fattigdom över allt” är ett av FN:s Globala mål för hållbar utveckling. I praktiken råder enighet om hur målet ska realiseras. Det globala Nord, de rika länder som tagit sig till och
förbi industrialiseringsstadiet, hjälper till med biståndspengar till utvecklingssamarbete samt
genom företagsinvesteringar och handel. Precis som vi på individnivå gärna öppnar plånboken för människor som har det svårt.
Så ser den dominerande diskursen kring fattigdomsbekämpning ut, även om mer radikala omfördelningsstrategier av resurser från rika länder till fattiga har påtalats som nödvändiga. Men tänk om själva premissen för internationell fattigdomsbekämpning är falsk? Tänk om det inte alls är det globala Nord som bidrar med rikedomar till det globala Syd? Tänk om det är precis tvärt om.
Det är just det faktum som det rådande biståndsparadigmet så effektivt döljer: Att Syd i själva verket utvecklar Nord. Eller för att uttrycka det krasst, att Nord roffar åt sig från Syd. Det har beräknats att för varje biståndsdollar som Nord skänker Syd, förlorar Syd samtidigt upp mot 20 dollar i nettoutflöden.
Det visar en studie från 2016 utförd av Global Financial Integrity och Norges Handelshögskola, där man för första gången summerat alla finansiella flöden som överförs mellan rika och fattiga länder per år – bistånd, utländska investeringar, handelsflöden, skuldavskrivningar, arbetares inkomster i form av remitteringar samt, sist men inte minst, kapitalflykt. Under 2012 mottog utvecklingsländerna totalt 1,3 biljoner dollar (1.3 trillion dollars) vilket inkluderar bistånd, investeringar och inkomster från utlandet. Samma år lämnade 3,3 biljoner dollar (3.3 trillion dollars) utvecklingsländerna. Med andra ord skickade det globala Syd två biljoner dollar mer till det globala Nord än vad det själv mottog.
Runt två tredjedelar av kapitalflykten, som är den största andelen av utflödet från utvecklingsländerna, utgörs av multi- och transnationella företags skatteflykt till skatteparadis. Enligt uträkningar från Christian Aid beräknas utvecklingsländer förlora mer än 160 miljarder dollar i uteblivna skatteintäkter varje år på grund av falska fakturor och manipulerad prissättning. Om den illegala skatteflykten stoppades och pengarna istället beskattades i utvecklingsländerna skulle de kunna finansiera utbildning, hälsa och infrastruktur, och därigenom bidra till att länderna tar sig ur fattigdom.
De senaste årens mediala exponering av skatteplanering, Panamadokumenten och Paradisläckan, har ökat allmänhetens medvetenhet om de kryphål som internationell skattelagstiftning, eller snarare avsaknad och kontroll av denna, möjliggör. Det är inte heller den breda massan i Nord som direkt skor sig på de roffade rikedomarna från Syd, även om vi som konsumenter åtnjuter billiga varor producerade på Syds invånares bekostnad. Det är främst ett fåtal opportunistiska individer, höljda i dunklet av komplicerade företagsstrukturer, som profiterar utan att ansvar utkrävs. Givetvis med korrumperade lokala politikers goda minne. En växande medvetenhet bland allmänheten om den faktiska riktningen på värdeflödet kan öka viljan till förändring och sätta press på makthavare att förändra spelreglerna på den internationella marknaden.
Investeringar och företagande i fattiga länder är viktiga för utveckling. Hur dessa investeringar genomförs är dock avgörande för om de leder till utveckling eller det motsatta. Att bidra till arbetstillfällen är inte i sig ett skäl att inte betala skatt.
Tiden är därför kommen att sätta strålkastarljuset på det verkliga förhållandet mellan det globala Nord och Syd. För att komma till rätta med ojämlikheten krävs globala lösningar med skärpta regler och kontroll. Skatteparadis måste lagstiftas bort och transparens utkrävas av företag, regeringar och internationella institutioner.
Det ambitiösa Globala målet ”Ingen fattigdom” uppnås inte enbart genom bistånd. Faktum är att den rådande biståndsdiskursen riskerar att göra mer skada än nytta eftersom den maskerar verklighetens beskaffenhet. Det är därför 2018 bör bli året då skygglappar kastas, rättvisa utkrävs och verklig förändring sätts i verket.
