Share on FacebookPin on PinterestTweet about this on Twitter

Av Gustav Elfving

När man googlar ”end hunger” utgörs sökträffarna till stor del av olika välgörenhetsorganisationer. På dessa organisationers hemsidor finns kampanjer om att stoppa svält och hunger i världen. De ber om donationer för att kunna tillgodose fattiga människor med. Att ingen borde behöva gå och lägga sig hungrig kan alla människor hålla med om. Men att välgörenhet är lösningen är inte är lika självklart som det tidigare har varit.

Det har länge funnits ett paradigm som menat att välgörenhet ska stoppa världens orättvisor: ju mer pengar man ger desto bättre kommer världen att bli. Välgörenhet är förstås inte ett nytt fenomen. Men det var inte förrän på 80-talet som välgörenhetens omfattning fullständigt exploderade. 1985 släpptes låten “We are the world” med Michael Jackson och 44 andra världsstjärnor. Låten skulle uppmärksamma svältkatastrofen som pågick i östra Afrika, men blev också startskottet för för ett globalt fokus på välgörenhet. Idag är det närmast ett måste för miljardärer och kändisar att engagera sig i välgörenhet och varje år hålls ett flertal galor med syfte att samla in pengar. Donationer till välgörenheten har ökat mer och mer för varje år som går. 2015 var ett rekordår, då samlades 373 miljarder dollar in runt om i världen.

Men med tiden har frågor börjat ställas. Hur effektiv är egentligen välgörenheten? Löser pengarna de problem som finns?

Välgörenhet är i sig inte något dåligt. Bill Gates har exempelvis satsat miljarder på att vaccinera människor runt om i världen mot polio och idag finns sjukdomen endast kvar i två länder. Stockholms Stadsmission har hjälpt hundratals hemlösa att hitta bostad. Och tack vare välgörenhet kan många människor runt om i världen numera gå i skolan.

Problemet har varit att många har sett välgörenhet som den enda lösningen till världshungern, inte som en av flera. Svårigheten med det sättet att angripa problemet är att man i många fall har missat att tackla själva roten till problemet: fattigdom. Välgörenhet har skapat en sorts beroendestruktur där människor erbjuds hjälp att överleva , men inte hjälp att klara sig på egen hand. Detta eftersom stödet till stor del inriktas på att hjälpa människor att klara sig genom dagen och inte på att skapa en hållbar situation. Det rapporteras också att människor i beroendesituationer ofta känner sig underlägsna och odugliga, något som förstärker beroendet. På så sätt har välgörenhet skapat ett snedvridet incitament där stödet istället för att hjälpa människor håller dem kvar i fattigdom.

I USA, där 37 procent av alla donationer från privatpersoner går till religiösa samfund, är välgörenhet en grundpelare i samhället. Vid alla högtider skänker människor miljontals dollar. Kyrkan spelar en stor roll i att skapa ekonomisk trygghet för utsatta människor, vilket har lett till en samhällsstruktur där det är svårt att driva igenom sociala reformer, då varje dollar från välgörenheten skymmer det behov som finns under ytan.

Trots att synen på välgörenhet som den främsta samhällsförbättraren i stort sett är orubbad har nya idéer skapats om hur man ska kunna tackla fattigdom. Ett sätt är mikrofinansiering: att privatpersoner lånar ut mindre summor pengar till fattigare människor, vilket möjliggörs av olika non-profitorganisationer. Vanliga banker beviljar inte människor med lågt kreditvärde lån och fattiga människor har därför varit oförmögna att ta lån, vilket gör att de inte kan investera i sig själva. Detsamma gäller inte mikrofinansieringslån. Hittills har mikrofinansiering varit en succé, då dessa lån har skapat en väg ut ur fattigdomen för många människor.

Kiva är en av organisationerna som jobbar med mikrofinansiering. De har hittills möjliggjort 1,6 miljoner lån, där 97,1 procent av lånen betalas tillbaka. På deras hemsida kan man ta del av olika historier om hur lånen har påverkat människors liv. I en historia berättar en kvinna om att livet tidigare bara gick och malde på, att ingenting hände. Hon sålde juice och kunde göra 20 flaskor om dagen. Det var tillräckligt för att kunna försörja sin familj, men inte mer. Mikrofinansiering gjorde att hon kunde köpa en juicepress, och idag tillverkar hon uppemot 150 flaskor per dag. Den utvecklade affärsverksamheten gjorde att hon kunde anställa människor, vars liv i sin tur förbättrades. På så sätt gjorde det lilla lånet en stor skillnad för inte bara henne, utan även hennes omgivning.

Om ingen människa ska behöva gå och lägga sig hungrig behöver världen nya synsätt på gamla problem. Mikrofinansiering är inte hela lösningen på problemet, men definitivt ett steg bort från välgörenhet som enda nyckel för att stoppa världshungern. Mikrofinansiering behövs för att människor ska ha möjligheten att kunna bryta beroendesituationer och ta sig ur fattigdom. Om man googlar ”end hunger” i framtiden kommer man förhoppningsvis att få sökträffar som till exempel Kiva, och inte bara träffar för olika välgörenhetsorganisationer. För att stoppa världshungern räcker det inte att bara hjälpa till, hjälpen måste också göra skillnad.

Av Gustav Elfving

Illustration Melinda Nilsson

Related Posts